I flera hundra år har Karl IX – hertig Karl – varit en het potatis på den svenska kungascenen. Somliga historiker har klassat honom som en blodtörstig tyrann medan andra, som exempelvis Anders Fryxell, tecknat bilden av en älskad bondekung som såg sig tvingad att tillgripa hårda metoder för att rädda landet och lägga grunden till det svenska stormaktsväldet. I stort sett alla har fokuserat på den politiska kalabaliken på 1590-talet när hertig Karl fördrev den legitime kung Sigismund och satte kronan på sitt eget huvud.

Lennart Hedberg uppmärksammar, som boktiteln låter antyda, hertigens roll som banbrytande entreprenör och företagsfurste från 1568 till sin död 1611. Den materiella bakgrundsteckningen bidrar till att förklara hertigens agerande när striden mellan Gustav Vasas arvtagare gick in i sin sista fas.

1500-talet var, som bekant, en dynamisk brytningstid i Europas historia. Över hela kontinenten växte en ny typ av företagsfurstar fram som satsade på råvaruutvinning och förädling för att möta en stigande efterfrågan i det förkapitalistiska Västeuropa. I sitt hertigdöme – som i huvudsak bestod av Sörmland, Närke och Värmland – lät Karl bygga nya bruk för förädling av exportprodukter samt avelsgårdar. Han grundlade nya städer och investerade också i infrastrukturprojekt, som Hjälmare kanal och slussar vid Lilla Edet, för att pressa de höga transportkostnaderna.

Företagarfurstarnas driftkapital var den flora av naturaskatteprodukter och de dagsverken som undersåtarna var skyldiga att prestera. Hertigdömets fogdar kan beskrivas som logistikexperter som såg till att all arbetskraft och alla varuströmmar nådde rätt mål. Länsmän och fjärdingsmän tjänstgjorde som arbetsledare på byggena, bruken och avelsgårdarna. Hertig Karls mål var att bli rik! konstaterar Hedberg. De nya bruksanläggningarna blev hans transformatorstationer där bondesamhällets drängar och skattepersedlar matades in för att förädlas till attraktiva varor som gav maximal profit på marknaden.

I slutet av 1580-talet stod Sverige på ruinens brant. Johan III:s regim, som förts till makten genom ett högadligt uppror, förmådde aldrig tämja de självsvåldiga magnater som skaffat sig vidlyftiga adelsprivilegier och dränerat kronan på skatteinkomster. Kriget mot Ryssland, som pågått i tjugo år, slukade ofantliga summor. Mitt i detta politiska och ekonomiska moras stod Karls hertigdöme som inte påverkades av krisen i riket, skriver Hedberg.

Bakom den eskalerande samhällskonflikten skymtar två politiska system. Det ena representerades av Karl och hans centralstyrda furstestat. Den andra modellen förfäktades av det magnatstyrda riksrådet som ville försvaga kungamakten ännu mer och förvandla Sverige till en aristokratisk ”republik” med Polen som förebild.

Sommaren 1589 utlöstes den latenta konflikten mellan JohanIII och rådet. Kungen allierade sig istället med Karl som omedelbart ingrep för att täcka budgetunderskottet och hejda den hotande statsbankrutten. Hertigen blev därmed statens främste långivare och Sveriges reelle styresman. Kung Johans död, i november 1592, blev startskottet för den brutala uppgörelse som slutade med Linköpings blodbad och Karl IX:s maktövertagande.

Lennart Hedbergs biografi över Karl IX kastar ljus över en dramatisk period i Sveriges historia. Bakom Vasasönernas brödrastrid skymtar kalla materiella faktorer. Populärhistoria kan sällan bli bättre.