”Aj, människa” hette Staffan Malmbergs debutroman från 2007. Den berättade om en man som led av social fobi, kärlekssorg och ensamhet, teman som nu återkommer i Malmbergs gripande och egensinniga andra bok, ”Världens ensammaste plats”. Även i den nya romanen gör det ont i människorna och det som plågar dem allra mest är en skriande brist på mänsklig kontakt.
På omslaget, signerat Stian Hole, sitter en väldigt liten man på en väldigt stor trästol och blickar ut i en tom blå rymd. Ensam och osäker i en alldeles för stor och ödslig värld. I romanen utgörs denna ödsliga men samtidigt stressigt larmande plats av Stockholm, den stad som har flest ensamhushåll i hela Sverige, som i sin tur har fler ensamhushåll än något annat land på jorden – ett faktum som har fått Staffan Malmberg att fundera kring vad storstadens ensamhet gör med oss människor. Kan man rentav förtvina och dö av den?
För att undersöka den saken sammanför Malmberg fyra udda existenser som alla har bestämt sig för att delta i en samtalsgrupp. Det är den arbetslöse Konrad, som efter 10 år fortfarande inte kommit över saknaden efter sin före detta flickvän, och som bär hennes hårstrå i ett kuvert i innerfickan när han går på promenad för att få känna sig som ett vi igen. Det är den smygsupande högstadieläraren Ragna, fylld av ett ofokuserat raseri mot allt och alla, samt den stillsamma pensionären Inga-Lill som pratar med sin teve och som kanske har dödat sin man. Och slutligen Ove, som till och från känner sig fiktiv och som brukar ringa till olika myndigheter bara för att få prata med någon. Mest av allt längtar han efter sin tvillingbror som han skildes från när det visade sig att brodern hade en IQ på 69 medan Ove med IQ 71 hamnade precis över den magiska gränsen. Nu vistas brodern på ett trivsamt gruppboende i Sundsvall medan Ove bor ensam i Stockholm.
Vid ett tillfälle minns Konrad en film som han såg på gymnasiet, om ett experiment med apungar som fick alla fysiska behov tillgodosedda, men ingen kontakt med andra levande varelser. Ungarna överlevde inte. Kanske är det så Staffan Malmberg ser det moderna storstadslivet, som ett enda jättelikt experiment med de ensamboende som försöksdjur. En sådan tolkning antyds också av det inledande kapitlet, där en obducent förbluffat betraktar en avlidens hjärta: sprött och skrumpet som ett övergivet getingbo. Att hjärtat tillhör en av romangestalterna står klart, men vem får vi inte veta förrän på slutet.
Staffan Malmberg skriver fram huvudpersonernas sorgesamma liv och vardag med lyhört avlyssnande värme, en stor dos ömsinthet och en milt absurd humor puttrande strax under ytan. Gruppens första trevande möte är en både komisk och hjärtskärande skildring av blygsel, tvekan och fumlighet, och då ledaren oförklarligt uteblir tvingas deltagarna dessutom rå sig själva. När denne ledare dyker upp till ett senare möte informerar han dem om att de är där för att ”utvecklas till sin fulla potential och bli ett med sin ursprungsenergi”. Till läsarens glädje kastar gruppen resolut ut honom. De har redan funnit sitt eget sätt att umgås, och trots en fortsatt osäkerhet kring vad man ska säga och hur man ska säga det börjar en försiktig kommunikation växa fram mellan dem. Kanske finns det ändå hopp, även för de ensammaste av de ensamma.
Just det där med språket och hur det ska användas för att nå fram till en annan människa är annars en ständig källa till smärta för bokens gestalter, liksom deras förtvivlade längtan efter beröring. Som det så fint formuleras på ett ställe i romanen:
”Konrad tänker att det är nästan hopplöst att välja bland orden, att hur man än anstränger sig så vet man inte hur de ska tas emot, eller om man betonat fel. Sen tänker han på när tanten reste sig upp och la sin hand på Oves axel. Det är elva månader och fem dagar sen någon rörde vid honom, det var hos tandläkaren, fast han vet inte om det räknas när någon har gummihandskar, även om de var mycket tunna.”
