”Alla lyckliga familjer är varand­ra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt spe­ciella sätt.” Tolstojs berömda ord, inledningen till ”Anna Karenina”, har sänt iväg horder av författare på spaning efter den olyckliga familjens alldeles särskilda olycka. Märkligt nog har de oftast återvänt med samma rapport i händerna, en karbonkopia av identiska sorger och bedrövelser.

Den irländska författaren Anne Enrights roman Sammankomsten, fjolårets vinnare av det prestigefulla Bookerpriset, är en av dessa föga originella rapporter om skam och skuld, lögner och hemligheter. Ändå bärs den upp av ett språk och en iakttagelseförmåga som nästan får en att glömma bort att man hört allt förut, att själva berättelsen är en bagatell och stapelvara.

Enright skriver en ovanligt genomarbetad prosa där varje ord vägts och skiktats, laddats med maximal innebörd och stämning. Man skulle kalla den vacker om den inte samtidigt vore så kall. Svart, cynisk, fullkomligt negativ. Egentligen är väl också det ett slags kitsch som hör den moderna familjeskildringen till.

Ändå tackar jag min lyckliga stjärna för att aldrig ha behövt utsättas för Enrights kritiskt grans­kande blick. Det är en blick som med frän ironi tränger igenom alla förställningar, genomsforskar både manlig och kvinnlig fåfänga – även om det nog bör framhållas att Enright har en alldeles särskild förkärlek för att studera just männens löjlighet och föraktlighet. Männen och deras löjligt vippande lemmar.

Sammankomsten som allt kretsar kring är en likvaka i den katolska storfamiljen Hegartys vardagsrum. Nio syskon har samlats hemma hos sin gamla mor i Dub­lin för att ta farväl av brodern Liam som begått självmord. En dubbelt meningslös död, eftersom den uppenbarligen inte kommer att förändra någonting. Liam kommer att läggas i graven och allt fortsätta som vanligt.

Den enda som händelsen kastat ur sin omloppsbana är systern Veronica. Det är genom hennes ögon som vi betraktar denna julafton i Hades med förspel. Här finns ett förlopp att kartlägga, en förklaring att finna och en skuld att fördela. Vem såg egentligen vad av de sexuella övergrepp som Liam utsattes för i sin barndom, och vem valde att blunda?

Skickligt frammanar Enright den känsla av tomhet, förfrämligande och meningsförlust som smyger sig på Veronica, förvandlingen till ett fritt svävande orosmoln som släppt alla familjeband och förtöjningar till vardagen, och för första gången ser allting för vad det verkligen är. Möjligen lite för skickligt, för overklighetskänslan drabbar också läsaren. Ansikten och minnen förflyktigas, man får varken grepp om Liam, de många syskonen, maken Tom eller de båda döttrarna som Veronica tvingas inse att hon egentligen aldrig älskat. De förblir romanen igenom de skissartade vålnader som Veronica plötsligt upplever dem som, vilket väl kanske inte var riktigt meningen.

Vad som dröjer sig kvar är det njutbara språket, en del krassa ­insikter om människans beskaffenhet och en kylig blick på tillvaron.