Att lyriken är ett precisionsinstrument påminns man om på snart sagt varje rad i Gunilla Witts andra diktsamling Halvvägs nerför Vasagatan , där detta instrument hanteras med absolut suveränitet. Det kan dock vara frestande att läsa samlingen på ett sätt som reducerar dikterna – nämligen om man tänker sig att det är ett och samma jag i dem alla. Med den nya (o)vanan att läsa skönlitteratur som privata utgjutelser följer lätt en förflackad syn på vad en litterär text kan vara. Att litteratur alltid utgår från författarens eget jag är en självklarhet, men detta jag inkluderar också hennes eller hans fantasi, föreställningsförmåga och gestaltskapande kreativitet. Det handlar alltså inte nödvändigtvis bara eller ens i första hand om de upplevelser som författaren har varit med om.
Den göteborgska iscensättningen i flera av dikterna, som åtminstone för en utsocknes innehåller tillräckligt många markörer för att ge atmosfär, skymtar redan i titeln: det är alltså Vasagatan i Göteborg som åsyftas. Som koreograf är Witt van vid iscensättningar, även ute i gatumiljön, och vid åtminstone vissa av sina föreställningar kombinerar hon uppenbarligen dansen med diktläsning. De sex sviter samlingen innehåller kan tänkas kretsa kring lika många, på olika sätt utsatta jag, och det är inte svårt att tänka sig flera av dem sceniskt ackompanjerade.
De litterära referenserna, mer eller mindre dolda, löper i täta underströmmar genom dikterna, från en avigvänd Birger Sjöberg i den första svitens titel ”Den sista gång jag såg dig” till den avslutande tvådiktssviten ”Du, Karin”, som refererar till Karin Boye. I den första sviten handlar det om en åldrad mor som dör, en mor-dotter-systerproblematik upptar sviten ”Lilla syster”, med anspelningar på såväl Hugo Gyllanders ”Lille Pers vandring” som Ulf Nilssons och Eva Erikssons barnböcker om Lilla syster Kanin, en kort svit heter just ”Lille Per”, i sviten ”Bipolärt” glimtar på några rader Askungen, Törnrosa, Jane Eyre och Karin Boye förbi.
Över huvud taget bryter och bänder Witt referenser och fasta fraser på ett sätt som ofta ger en rasande och våldsam effekt – titeln på den stora centralsviten, ”Du som haver”, antyder det manliga duets makt och självhärlighet, men också det kvinnliga jagets självutplåning och anklagelser. I hela den obalanserade relation som där jagar förbi i häftiga svängningar intar jaget olika positioner och använder olika tonfall. Dikterna kränger mellan ytterligheter: ”Min sort ruttnar utanpå och hårdnar inuti” låter Witt jaget säga med hatisk självhävdelse, ”Jag vill att mitt liv skall vara ditt livs mening. / Det är det minsta man kan begära av en man” heter det i en annan dikt med krävande desperation och ett stänk självironi.
Men samlingen innehåller också andra tonfall, där den frenetiska energin inte går på högvarv. En tvårading i samlingens första svit är i sin skenbara enkelhet kusligt effektiv: ”Det finns en sådan sorg att hjärtat stannar. Den stora / visaren pekar på dig. Den lilla visaren pekar på dig”. Duet finns i dikten, men också utanför den – som läsare. Och de två visarna pekar obönhörligt.
