Måste alla skriva deckare numera, tänker jag när jag får Åke Smedbergs senaste roman i min hand. Smedberg, som debuterade för 25 år sedan och nu har drygt tio titlar bakom sig, befäste med den koncentrerade samlingen ”Hässja” förra hösten sin ställning som en av våra främsta prosaister. Måste han verkligen haka på thrillertrenden?
Men bara ett par sidor in i Försvinnanden har jag tänkt om och undrar i stället om inte alla som skriver kriminallitteratur först borde träna sin skrivförmåga med ett par ”vanliga” romaner.
”Försvinnanden” är en svensk noir förlagd till ett höstgrått Jämtland med ödsliga kalhyggen och slitna vägkrogar. Bräcke är en plats man lämnar så snart man kan, och den som kommit därifrån för att sedan återvända måste ha något ljuskänsligt i garderoben.
Hit kommer en tungsint Stockholmsjournalist med dubiöst förflutet för att forska i ett trettio år gammalt förvinnande som snart visar sig vara ett mord. Hans artikel utlöser något hos mördaren, som återvänder till brottsplatsen för att gräva upp lämningarna efter den försvunna kvinnan. Nu vidtar en jakt där det inte alltid är helt klart om det är journalisten som jagar mördaren eller tvärtom.
Med små medel och en tuktad prosa bygger Smedberg upp en tung, dov stämning. Hans Jämtland är en melankolins och hopplöshetens hemvist, en plats som pulserar av något okänt och återhållet som när som helst kan explodera och då och då gör det.
Vissa av våldsskildringarna är lite väl råa, men för det mesta ligger spänningen precis utanför bilden, outtalat men därmed inte mindre hotfullt. Och just när man som läsare tror sig förstå hur allt hänger ihop och sätter sig tillrätta för en prydlig upplösning, vrider Smedberg försåtligt kameran åt ett annat håll, och ingenting är längre vad det sett ut att vara. Det är skickligt, effektivt och, ja, vackert.
Egentligen borde det mesta i den här romanen kännas slitet. Intrigen är inte särskilt originell, och både brottslösare och brottsling påminner oroväckande mycket om en hel rad litterära och filmiska föregångare. Hur många gånger har vi inte matats med idén om en kuslig likhet mellan deckaren och den kriminelle? Till bilden hör också, precis som hos Smedberg, att den mycket intelligente mördaren hela tiden ligger steget före och leder brottslösaren framåt med tips och ledtrådar, alltmedan nya, grymma mord begås.
Men Åke Smedberg bevisar en gång för alla att det inte är ingredienserna som gör en måltid lyckad, utan kocken. Bland svenska kriminalromaner från senare år är ”Försvinnanden” helt enkelt enastående.
