Det är sällan man påträffar en debutant med ett så säkert handlag och en så självklar ton som Sara Jungersten i ”Wannabe”. Intressant nog eftersom romanen pejlar osäkerhetens djup, bristen på självkänsla. Romanen sällar sig till den intressanta nya finlandssvenska prosatrenden om ung kvinnlig självrannsakan, med författare som Jenny Björklund, Julia Dahlberg och Jolin Slotte i spetsen.
Så är också Jungersten (född 1976) äldre än sin hjältinna, Tove Monopoli, tjugoett. Det medför en lämplig distans. Tove heter Monopoli efter sin italienske far, som flytt fältet efter att hon föddes. Sin mamma Barbro och styvfar Olav ”tunnhårig och både tystlåten och pratsam på samma gång” har Tove dock inte mycket samröre med. Hon har vuxit upp hos dem i Panike – ett betecknande ortsnamn – utanför Vasa i Österbotten, där hon är bosatt i berättelsens nu.
För Tove gäller det att bli. Framför allt vill hon bli sedd och älskad: titelns ”Wannabe” ska inte uttydas enbart som självironisk moralism. Hon drömmer om att bli skådespelare, men får mest statistroller på Wasa teater, och hon drömmer om Alex med det vinnande namnet Alexander Segerstam, som ”spelat playboyen Ricky i såpan ’Falska förhoppningar’ som gått på Sveriges femma under flera säsonger”.
Men Tove är inte någon Segerstam som kommer, ser och segrar. Eller hon kommer och ser, men så tvekar hon och hejdar sig. Hon ser kanske för mycket. I en signifikant passus heter det: ”Tove hatade att improvisera. Det var precis det där med den spontana impulsen som hon inte behärskade.” I en av bokens scener försöker hon hysteriskt bli upptäckt som jazzsångerska, men hon vågar inte ge sig hän åt den oplanerade, oberäkneliga improvisationen.
Vad är det med spontanitet som är så gäckande, vad är det med självmedvetenhet som är så förrädiskt? Det är som om Tove imiterade livet snarare än levde det, som om hon levde utifrån snarare än inifrån. Det är betecknande att hon är skicklig på att mejka sig och har full koll på vilket intryck hon gör – till en viss gräns, för sanningen tycks sippra fram i fogarna. Det är som om inträdesjuryn vid Teaterhögskolan i Helsingfors och Scenskolan i Stockholm reagerade just på detta, och därför visar tummen ner.
”Wannabe” tolkar den hårfina gränsen mellan att lyckas och inte lyckas, ger oss en röntgenbild av wannabens psykologiska landskap. Samtidigt är det en utvecklingsroman som ifrågasätter just dessa värderingar; så svåra att leva med, så svåra att leva utan. Det slår en att här också finns ett metaplan; romanen tematiserar sin egen ängslighet för att vara alltför medvetet koncipierad för att lyckas. Det är den inte.
”Wannabe” är till bredden fylld med små fyndiga iakttagelser, som samtidigt lyfter helheten. Några av personerna är diffust tecknade (Zikiti, Tobbe, Camilla), och miljön (något för ofta krogliv i Vasa) är känd men inte tillräckligt sedd för oss som inte känner staden. Allt handlar om Tove. Hon står på rampen aningen för ensam, i aningen för starkt ljus. För den lyhörde läsaren är hon mångfacetterad trots sin envetenhet, en tankeväckande figur. Dialogen är levande, satiren över den slutna teatervärlden träffande. Fungerar också som ungdomsbok. Årets psykologiska porträtt.
