Christine Falkenland är född 1967. Till vänster en bild från 2003, till höger en bild från förlaget i dag.
Foto: Leif R Jansson/Scanpix, Kristin Lidell/W&W
Man kan förvånas över att så många avhandlingar i litteraturvetenskap handlar om ännu aktiva författare. Är det inte en risk forskaren tar? Författarskapet ligger ju inte stilla. Det kan förändras på ett sätt som kastar ett alldeles nytt ljus över tidigare verk, kanske gör att dessa plötsligt framstår som endera mindre viktiga eller viktigare än de förut verkade vara, men på ett sätt som man inte har kunnat förutse.
Samtidigt är det naturligtvis eggande för en doktorand att välja sin favoritförfattare som forskningsobjekt. Denna favorit brukar tillhöra den samtida litteraturen. Resultatet blir vanligen att litteraturforskningen lägger sig nära dagskritiken och framstår som bara ett utförligare komplement till denna.
Hur ofta ser man inte litteraturvetenskapliga doktorsavhandlingar av detta slag, ett pågående författarskap filtrerat genom lite efemärt modern litteraturteori? Vanligen framstår detta fenomen som en utvidgning av dagskritiken, varken mer eller mindre.
Ibland är dock sådana komplement behövliga. Detta gällde på sin tid exempelvis Gyllensten och Delblanc, som det för inte så länge sedan forskades flitigt om, en forskning som fort ledde till att bilden av deras författarskap gavs en djupdimension som dagskritiken inte hade mäktat att ge dem.
Klart är att just en sådan radikalt fördjupande avhandling om ett ganska ungt svenskt författarskap nyligen har ventilerats i Lund. Det är Anna Clara Törnqvist som har skrivit om Christine Falkenlands fyra första romaner. Boken heter ”Likt ett brustet halleluja. Trons och tvivlets problematik i Christine Falkenlands prosa”.
Det är en framställning som väcker respekt, dels för att Törnqvist visar en ovanlig analytisk skärpa och en bibelkunskap som är sällsynt i vår tid, dels därför att avhandlingen med intellektuell kraft lyckas visa att Falkenlands författarskap är mycket mer komplicerat och innebördsdigert än vad dagskritiken har uppmärksammat. Törnqvist pejlar ett intentionsdjup som till väsentliga delar har gått oss kritiker förbi och faktiskt ger ytterligare dimensioner åt ett författarskap.
Själv hör jag till de kritiker som genom åren har beundrat Falkenlands poesi och romaner, men jag har uppfattat fixeringen vid sadomasochistiska motiv som en outrerat gotisk sensibilitet och ett sätt att utmana dekorum. De bibliska referenserna har jag uppfattat som sekundära, inte alltid, men oftast.
Anna Clara Törnqvist får mig att tänka om. Jag är därför övertygad om att hon har skrivit en viktig bok som borde få många av oss att tänka om. Den kristna problematiken, kasten mellan tro och tvivel, är det primära i Falkenlands författarskap. Törnqvist måste ha rätt. Jag tycker att hon dokumenterar och bevisar det.
Och om Törnqvist har rätt, är Christine Falkenland en mycket mer djupgående och existentiellt djupborrande författare än vi riktigt har hunnit börja räkna med. Så kan alltså en samtidsorienterad litteraturvetenskap korrigera dagskritiken och ge en mera respektingivande bild av ett författarskap!
Törnqvist koncentrerar sig på den tematiskt sammanhållna romankvartett som påbörjades med ”Släggan och städet” 1996 och fullföljdes med ”Själens begär” 2000. Hon pejlar i hur hög grad Falkenland är påverkad inte bara av Nya testamentet utan även av gammaltestamentliga texter som Psaltaren och boken om Job. Just de gammaltestamentliga inslagen, som även inbegriper exempelvis den grymme Hesekiel och Moseböckerna, har en märklig dominans i Falkenlands referenssystem och allusioner. Hon är helt enkelt besatt av den straffande guden, av lagen, syndamedvetandet och straffet.
De få strimmor av ljus som tränger in i hennes romaner har att göra med ett slags offertriumf, att gestalterna, närmare bestämt just kvinnorna, räddar sin själ genom att offra sin syndiga kropp, som det ändå inte kan komma något gott av. Männen är vanligtvis ett slags djävulsgestalter.
Det är en värld utan nåd som Falkenland gestaltar i sin romankvartett och även i sina första diktsamlingar, som Törnqvist inte behandlar. Det stora bravurnumret är Törnqvist analys av ”Själens begär” som kristen allegori. Där firar hon stora triumfer och öppnar helt nya och överraskande perspektiv, tack vare sin solida bibelkunskap. Man inser att detta är en gammaldags bildad avhandlingsförfattare som inte har inhämtat sina kunskaper genom snabba ordsökningar på www.Bibel.se, utan som verkligen är mäktig att röra sig förtroget i den bibliska föreställningsvärlden.
Vad som kan göra läsaren aningen snopen är dock att Törnqvist inte förrän i ett kortfattat slutkapitel gör något av det stränga schartauanska arv som Falkenland säkert är djupt förtrogen med efter att ha bott länge i Bohuslän, och dessutom med tanke på att hon låter två av de fyra romanerna utspelas där.
Om hon på svensk botten ska tala om ”en sadomasochistisk teologi”, och det gör Törnqvist redan i början av sin bok, borde hon betydligt tidigare ha kommit in på den i många avseenden ganska extrema schartauanismen. Det kommer på tok för sent, som en eftertanke i sista stund, men borde ha integrerats betydligt tidigare.
Det hindrar inte att boken alltigenom ger stor behållning och att den framstår som ett angeläget korrektiv till en förut uppenbarligen alltför ytlig reception av Christine Falkenlands böcker.
