I Elin Boardys första roman ”Allt som återstår” fick vi möta en ny författarröst som inte räds återhållsamhet och lågmäldhet, men som också kan visa en enastående känslostyrka. Otidsenligt traditionell minns jag att jag kallade romanen i min recension, och det var inte avsett som ett negativt omdöme. Elin Boardy är uppfriskande befriad från litterära trender och (ofta) krystade stilgrepp, något hon visar ännu en gång i sin nya roman ”Mot ljuset”.

Liksom i den förra romanen handlar det om en kvinnas utveckling, och inte heller denna gång utspelar sig romanen i nutid. Vi befinner oss i tiden strax efter andra världskriget. Den 23-åriga kartritaren Elly Lund följer med sin nygifta syster Annie och hennes danske make Laurids till Malaya (numera Västmalaysia) där han ska arbeta som läkare.

I sällskapet finns även Laurids barndomsvän Niels, en man med stark politisk lidelse och intellektuella intressen. Deras liv på en plantage blir som ett stilleben av västerlänningar under kolonialtiden: det röks och dricks oändliga mängder drinkar i salongerna, det gås på jakt och safari. Utanför växer djungeln tät, snårig och farlig. Utanför kokar lokalbefolkningens missnöje, ett upplopp planeras. Utanför finns inga gränser.

Just begränsning kontra gränslöshet är ett tema som återkommer på många sätt i romanen. Elly tecknar enligt uppgjorda mallar landsgränser utan tillstånd till avvikelser. Men hon drömmer om att bli konstnär, låta pennan röra sig friare. Samtidigt luckras gränserna upp där gruppen befinner sig; folket är i uppror och kolonin håller på att upplösas.

Det är kort sagt inte bara Ellys värld som håller på att ritas om, utan också världen utanför. Elly slutar klä sig i tidens begränsande kvinnokläder, hon känner ett allt större avstånd till systerns mer traditionella kvinnoliv.

Men framför allt är det den hemlige och upprorslystne Niels som lockar Elly. Deras kärlekshistoria löper som en brinnande stubintråd genom handlingen, trots att den med några få undantag utspelar sig under ytan och mest tar sig uttryck i blickar, känslostämningar och ordknappa växlingar. Här visar Elin Boardy sin verkliga styrka, i förmågan att med mycket små gester visa känsloladdade lägen. Det var uppenbart redan i den första romanen, och det gör mig glad att hon har utvecklat den förmågan.

Även i relationen mellan Elly och Niels handlar det i hög grad om förhållandet mellan begränsning och gränslöshet. Elly vacklar mellan driften att släppa kontrollen och ge sig hän åt förälskelsen, samtidigt som konventionen (och kanske också en sund intuitiv varningsklocka) bromsar henne. Niels visar sig nu inte vara riktigt den Elly trodde att han var, och det finns en stor ömhet i hur Boardy hanterar Ellys besvikelse och uppvaknande.

Många skulle nog kalla ”Mot ljuset” för en utvecklingsroman, men själv vill jag i första hand kalla den för en kärlekshistoria, med all den motsägelsefullhet som sådana plägar innehålla. Det är kärlekshistorien som står ut allra mest i romanen, även om den innehåller många sidoporträtt och är en påläst skildring av ett litet koloniserat land som står inför sin upplösning.

Å andra sidan; varför skulle det egentligen finnas en motsättning mellan utvecklingsroman och kärleksroman? Är det något den här boken visar så är det ju motsatsen. Elin Boardy har skrivit ännu en verkligt fin roman, som belyser det gamla uttrycket om att det privata är politiskt – och vice versa – på ett alldeles sällsynt skimrande sätt.