Som prosaist hade Bo Carpelan (1926–2011) ett par svagheter som kom och gick. Det ena var att han kunde bli en aning malande och enformig. Det andra var att det vackra i hans språk tog lite stor plats, blev lite för vackert. Samtidigt fanns hos denna författare ett med åren alltmer finkalibrerat sinne för skönhetens komplexitet och en förmåga att uttrycka sig på samma gång varmblodigt och exakt.
Den postuma roman av Carpelan som utkommit i år, ”Blad ur höstens arkiv”, är både en värdig och, på gott och ont, stilenlig avslutning på ett stort författarskap. Tomas Skarfelt heter berättaren: 75 år, före detta statistiker i statens tjänst men också en estet som ägnat sig åt fotografi och skrivande. En höst tillbringar han på barndomens sommarställe Udda, umgås med sin 94-åriga mor och gamla bekanta. Ibland får han också besök av ett lite speciellt barn som kallas Slanten. Nuet och det förgångna genomlyses på så vis av olika åldrar. Mest umgås dock Tomas med sig själv och försöker, genom erinringen och den skiftande hösten utanför, få syn på sitt eget liv.
Likheterna med författarens förra roman ”Berg” – också det en elegiskt tillbakablickande berättelse med relativt statisk intrig – kan förstås uppfattas som tröttande. Som fiktionsbygge är ”Blad ur höstens arkiv” dessutom svagare, snarare tycker man sig läsa en med viss möda omsvarvad, i sammanvirade fragment uppbyggd självbiografi. Det gör inte så mycket, den som vill ha raffinerad handling och ciselerade karaktärer får välja andra böcker.
Romanens Tomas befinner sig på något vis i ett skede efter alla förlopp. Hans anteckningar innehåller visserligen en del redogörelser för det vardagliga, men egentligen handlar de om att läsa av och i ord återskapa ”ljusförhållanden”. Detta är samtidigt ett försvar mot alltings bortflyende och liksom avlägsna natur. Tomas egen mor har inte långt kvar i livet och han har själv några uppskakande sjukhusvistelser bakom sig; han vet att döden närmar sig även honom. Uppmärksamheten har börjat sönderfalla, verkligheten är full av lönndörrar och plötsliga stup: han drabbas av hallucinationer, glömmer vem han är, har svårt att avgränsa yttre rörelser från drömmar och minnen. Men språket följer detta sönderfall varsamt och smidigt.
Carpelan låter Tomas återkomma till ett gåtfullt ord från en novell av Kafka. Hos en släkting såg Kafka som barn en cykel med påhängsmotor – en odradek – och han både fascinerades och skrämdes av denna maskinvarelse med två ben utan huvud. För Tomas blir odradek en besvärjelse för något ogripbart och ändå envist närvarande, något mörkt och amorft – ibland ”en gestalt av sot och lera”, ibland ”ett bortglömt garnnystan med två strumpstickor”, ibland sammanflytande med de kusliga fladdermössen på vinden ute på Udda. Kanske är odradek bara ett famlande ord för Tomas egen död. I alla fall hör det till de detaljer som inte lämnar läsaren ifred. Romanen hade mycket väl kunnat hDeta Odradek.
Nåväl. Den där monotonin jag nämnde infinner sig småningom, en viss leda känner man vid den välunderbyggda livsvisdomen och skurarna av frågetecken. Ändå, för egen del föredrar jag denna Carpelans sista prosabok framför den besläktade och mer avrundade ”Berg”. Det vackra har fått ett slags sårig urklang, här förekommer till och med en välgörande vrede – mot allsköns hurtbullar framför allt, eller som i ett kapitel där Tomas är lite oväntat förbannad på en ekorre. Och så har vi förstås klarheten, den stora klarhet Carpelan emellanåt fann och där han var svåröverträffad: ”Det är källvatten. Det har källans smak. Vad smakar källvatten? Den klara avsaknadens smak.”
