En dag kring 1910 går författaren Vilhelm Ekelund ut på promenad i Berlin. Men han vänder om efter en kvart och går hem igen. Varför beskriver han i boken ”Tyska utsikter”: ”Denna fulhet är mördande. Att se på en människa är som att få en sten i skallen. Riesenratten, dessa människor!”
Människorna som jätteråttor – så uppfattar också målaren Juan Pablo Castel sin omgivning. Han är berättare och huvudperson i argentinaren Ernesto Sábatos beska debutroman ”Tunneln”. Juan Pablo ser en speciellt obehaglig människa på gatan i Buenos Aires och tänker: ”Det är naturligt att man efter ett sådant möte tappar lusten att äta, måla eller ens leva”. Den självcentrerades paranoia – människorna är fula först och främst för att reta mig! – i kombination med förmågan att hålla upp känslotillståndet liksom på håll och göra glasklart språk av det delar Juan Pablo inte bara med Ekelund utan också med en hel rad självavslöjare i modern litteratur, alltifrån Baudelaires flanör och framåt. Kafkas mer godhjärtade personer befinner sig i grannskapet. Thomas Bernhard hade kunnat skriva något liknande.
”Tunneln” är en berättelse om drygt hundra sidor och publicerad 1948. Den kom redan 1951 i svensk översättning – numera en antikvarisk raritet – men har smidigt nyöversatts av Peter Landelius som för ett par decennier sedan gav oss Sábatos mästerverk ”Om hjältar och gravar”. Också den är en Buenos Aires-roman, fast i mäktig barock, vindlande och verbalt vällustig. Den knapphändiga ”Tunneln” däremot är sparsmakad och tät som en film noir. Här finns också filmgenrens persongalleri: älskaren, rivalen, och den svekfulla kvinnan.
Redan från början får vi veta att det rör sig om en kärlekshistoria där Juan Pablo har tagit livet av María Iribarne, kvinnan han älskar. Han förskansar sig i paranoia och svartsjuka som i en fästning – Castel är ju hans efternamn! – och hans berättelse om händelserna innan mordet för oss in i den melankoliska tunnel som han säger sig ha levt i sedan barndomen. Inte utan viss njutning – Juan Pablo upplever ”en nattlig sol” och sällar sig därmed till romantikens självdestruktiva särlingar typ Nerval vars livskänsla tycks förhöjas av olycka. Några psykologiska orsaksförklaringar är det inte tal om. Juan Pablo öser sin galla över det utbredda modet, psykoanalysen.
Det handlar om det extrema och den extreme, om en psykopat. Men som alltid när det extrema blir verkligt intressant har det en rejäl dos vanlighet i sig. För Juan Pablo är också vanlig: en medelålders stadsmänniska, socialt förankrad och rätt framgångsrik, fast med ett liv som tycks vänta på att fyllas av något stort. Man kan läsa hans självbekännelser som en medelålderskris som går riktigt snett. Hans förakt för sig själv och andra, inte minst för kvinnan han tror sig älska, är förstoringen av känslor som i andra doser kan hysas av oss alla.
Ett viktigt motiv i boken är bildens betydelse, bilden som alstrar känslor. Juan Pablos besatthet av María uppstår när hon i sin tur blivit besatt av en målning han gjort – eller rättare sagt av en detalj i målningen: en kvinna blickar längtansfullt ut genom ett fönster. Här förenar sig Sábato med föregångare som Poe eller Balzac och deras kusliga berättelser om konstverks makt över liv och död, men också med barockens sinnrika metamåleri i Velazquez ”Hovdamerna” där betraktaren är både inne i målningen och utanför den.
Och som kärleksskildring där mannen är jägaren och kvinnan villebrådet är historien klassiskt utformad – en prosaparallell till Robert Brownings utsökta kamédikter ”Love in a life” och ”Life in a love” där den uppvaktande och den avvisande spelar sina ömsesidiga spel. Att det inte handlar om ond och god, offer och bödel är viktigt. ”Tunneln” är visserligen en partsinlaga – hur María uppfattar det får vi aldrig veta – men man saknar trots allt inte förståelse för de känslor som leder till mordet. På olika listiga sätt leder hon honom in i den frustrerade passionens labyrint. Hon är vad Woody Allen i sina New York-skildringar brukar kalla passive aggressive. Den aktiva ilskan får Juan Pablo bära, till sitt och Marías fördärv.
Passionen, kärleken med stort K som bara kan leda till ett mål, döden – ”Tunneln” bygger där i likhet med många av kulturens stora kärleksskildringar på en kliché. Men den förblir bara kliché när den formuleras slarvigt och oengagerat. I Sábatos händer blir passionens ömkliga tragik fräsch och knivskarp. ”Tunneln” är den sortens svarta litteratur som gör en besynnerligt upprymd.
