Om man skulle lyfta ut en enda tanke – en enda plats – för att beskriva Rosmarie Waldrops poesi, så skulle det vara den som anges i titeln till samlingen ”Lawn of the Excluded Middle” (1993). Det lilla n som läggs till lagen, en ensam bokstav på drift, som blandar grått och grönt, som får logikens fundament att svikta, öppnar ett område som Waldrops skrivande har utforskat i drygt fyra decennier. Ett skrivande som gått från konkret poesi till de prosadikter, som gjort henne till en av de mest särpräglade poeterna i amerikansk litteratur.
Waldrops dikter, som delvis kan knytas till 1970- och 80-talens language poetry, har figurerat i svensk översättning i olika tidskrifter genom åren. Men nu i höst har den första omfattande presentationen utkommit under titeln ”Äpplets vana att falla”, i fin översättning av Ida Linde, Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Ursprungligen publicerad 2006, som ”Curves to the Apple”, rymmer volymen en trilogi som Waldrop gav ut under åren 1987 till 1999: ”Reproduktion av profiler”, ”Det uteslutna tredjes plan” och ”Motvilliga gravitationer”. Sammantagna utgör de en perfekt ingång till, och en höjdpunkt i, hennes författarskap.
Som redan framgått är det ett författarskap där filosofi är granne med poesi. I synnerhet är det en filosof som Waldrop slagit följe med här: Ludwig Wittgenstein. Hans närvaro är påtaglig i ”Reproduktion av profiler”, vars struktur är kopplad till Wittgensteins första verk ”Tractatus”, men som till form och stil mer liknar prosan i ”Filosofiska undersökningar”.
Men som ofta är fallet så förhåller sig poesin frivolt och kritiskt till filosofin. Genom lätt tillskurna ironier och parodiska skiftningar skjuter Waldrop in en inte sällan humoristisk reflektion kring kön, makt och begär i det wittgensteinska tänkandet kring språk och vardagsliv. Därutöver organiseras alla samlingarna i trilogin kring ett jag och ett du – kring en kärlekshistoria – vilket satt sin prägel på de frågor, påståenden, beskrivningar och tilltal som ger dikterna deras karaktär:
”Du sa till mig att det som inte används är meningslöst och tog min temp som jag tänkt spara till en svårare dag. I spegeln, varje natt, samma ansikte, lite mer slitet, en klänning som använts för länge […] Jag väntade mig en förebråelse för att ha nämnt ordet kärlek, men du anklagade mig bara för att ha stulit din penna, och sorgen försvann med förnuftet. Du gjorde en ceremoni av att hålla huvudet i händerna eftersom det, som du sa, inte kunde rymmas i sig självt.”
Givetvis rymmer Waldrops dikter andra ekon än Wittgenstein: från Kafka, Paul Celan (som hon översatt), med flera. En annan referenspunkt är, som titlarna visar, naturvetenskap och fysik; i synnerhet spänningen mellan en klassisk newtonsk värld och en värld hemsökt av obestämbarhet, brus och komplexa system.
Men dessa ”stora” perspektiv och frågor bryts, alltså, hela tiden mot subjektets specifika tyngdlag, mot kroppen, mot läppar, ögon och händer, mot längtan och beröring: ”Även om sanningen alltid kommer att undfly oss måste vi lägga händerna på kroppar”, som det vackert heter i en passage. Och trots att Waldrops dikter verkligen bör läsas som helheter, och relateras till varandra i de genomkomponerade serierna och strukturerna, så återfinner man flera sådana skimrande enskildheter, till exempel den svindlande frasen ”Som om ett ord borde räknas som lögn på grund av allt det saknar”.
Utan tvekan är det ett viktigt (och svårt) arbete som den svenska översättartrion har utfört. Waldrops dikter är extremt uppmärksamma på småskaliga förskjutningar hos ord och syntax, och de rör sig subtilt mellan stram saklighet, retorisk rubbning och emotionell laddning och förtätning, mellan distans och närmast taktil närhet. Något som liknar hennes prosastycken är mycket svårt att finna någon annanstans i samtidspoesin. ”Äpplets vana att falla” rekommenderas reservationslöst till läsning.
