Har du? Jag har. Dina barn har det nog också, även om de inte berättar det. Ibland tycks varenda människa ha sin egen blogg. Så är det också en genre för alla – alla som skriver och alla som har åsikter om det skrivna.
Tänk vad en blogg kunde vara! Som arkivforskare möter man människors liv, nedstuvat i en brun kapsel och instoppat i en hylla. Där kan man hitta dagboksanteckningar och brev, men också utkast till dikter och romaner, oavslutade noveller, debattskrifter och urklipp ur tidningar. Allt detta skulle kunna rymmas i en blogg – inte minst i en författares blogg.
Med detta i sinnet fastnade jag i ett antal författarbloggar. Flera författare – däribland Carina Rydberg – ägnar stor uppmärksamhet åt samhällsfrågor. Många bloggar är av dagboks- och associationskaraktär, som Bodil Malmstens, Inger Edelfelts och Unni Drougges. Ett par författare sätter likhetstecken mellan dagbok och blogg – så gör Jonas Gardell och så gör den engelske författaren Neil Gaiman.
De flesta bloggar består dock av lite av varje. Eva Ström lägger tonvikten på sådant hon läst, som hur en Trenterdeckare intresserar mer genom miljö än intrig. Nästan alla ger länkar till artiklar av sig själva och andra, vissa lägger till sånger och foton. Men det som kallas ”blogg” kan också bli ett publikationsforum – Inga-Lina Lindqvist offentliggör exempelvis översättningar av rysk poesi på sin blogg.
Påfallande ofta är de bloggande författarna medelålders. De riktigt unga kan jag kanske ha missat, men frågan är var de etablerade äldre svenska författarna håller hus. Kanske är bekymret det som den brittiske komikern Eddie Izzard kallar techno-skräck (i motsats till techno-glädje), kanske handlar det om misstänksamhet mot en ny genre – eller om försiktighet och oro att alltför snabbt pytsa ut tankar till läsaren. Att genren inte tilltalar alla är tydligt – det finns flera övergivna eller avslutade författarbloggar.
Vissa författare är aktiva på Twitter, som är lite lättare och lite omedelbarare. Här blir dagbokskaraktären starkare. Från Twitters smörgåsbord kan man förstås även välja de verkligt populära utländska författarna – Gaiman, Stephen Fry (med närmare tre miljoner följeslagare) och den mera överraskande Margaret Atwood (med ”bara” 242000), som också spränger åldersvallen.
Jo, bloggarna påminner om innehållet i arkivens kapslar. Skillnaden är förstås att publiken hela tiden är närvarande. Det handlar också om marknadsföring. Dessa till synes omedelbara inlägg skrivs inte för en möjlig eftervärld, utan med samtiden hängande över axeln. Vem vet förresten vilka sofistikerade utkast som ligger bakom en blogg. Fast den aspekten förblir en gåta – om nu inte svaret en gång ges i en brun kapsel.
