Den habila översättartrion Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson har snabbt försvenskat Les Murrays senaste diktsamling ”Taller When Prone”. Originalet publicerades för ett år sedan.
Den svenska titeln ”Längre raklång” är förbryllande. Betyder inte engelskans ”prone” rent konkret att luta åt och i abstrakt mening att vara benägen till eller böjd för något. Det är de betydelser av ordet jag känner till. Den engelska titeln kan tolkas som en paradox och syftar då möjligen på Les Murrays kristet färgade ödmjukhetsideal och på hans förkärlek till vardagliga och så kallat låga ämnen, framför allt på det förstnämnda, men man kan möjligen även ana en vardaglighetens och ödmjukhetens poetik bakom orden.
Värd att begrunda i detta sammanhang är hela diktsamlingens tillägnan: ”Till Guds ära”. Jag tänker mig att denna har med titelns ”Taller When Prone” att göra. Poeten blir större när han böjer sig inför Gud och ödmjukt bugande beskriver skapelsen även i dess oansenliga och mycket vardagliga manifestationer.
Eller är detta att gå för långt? Översättartrions kompetens kan inte dras i tvivelsmål, trots att viss brådska nog ligger bakom att det svenska ordet grensle felaktigt stavas ”gränsle” och att man någon gång kan undra över ordföljden och en annan gång kanske över ett ordval, till exempel i uttrycket ”lugnade ledan”. Översättarna är högst kompetenta och dessutom vana att översätta just Les Murray, alltsedan deras första magnifika urval ”Tillflykt till ödemarken” (2000), en underbar bok som de sedan har följt upp med tre mindre tolkningsvolymer med Les Murrays dikter, senast denna nya.
Men hur kan ”Taller When Prone” ha omvandlats till ”Längre raklång”? Kanske har uttrycket ”lägga sig raklång inför något” föresvävat trion och bedömts vara en hjälplig synonym till att vara ”böjd” eller ”benägen att”, men det är i så fall inte något hållbart skalkeskjul.
Den engelska titeln är hämtad från en rad i dikten ”The Conversations”, där Les Murray i första strofen skriver att ”A full moon always rises at sunset/ and a person is taller at night” och i den följande strofen utvecklar ämnet så här: ”Your brain can bleed from a sneeze-breath./ A full moon always rises at sunset/ and a person is taller when prone.” De senare raderna har på svenska blivit till: ”Man kan få hjärnblödning av att nysa./ Fullmånen stiger alltid när solen går ner/ och en människa är längre när hon ligger.”
Ligger? Raklång? Det kan ifrågasättas. Handlar inte denna märkliga dikt om att sanningar inte är något annat än ”trosartiklar” – ”A fact is a small compact faith” står det i originalet – och att de följaktligen utgörs av sådant vi är benägna eller böjda att tro, prone to believe? Les Murray avslutar dikten med några belysande exempel:
En kvinna fick sextionio barn.
Vissa lejon parar sig femtio gånger per dag.
Napoleon var beroende av segrar.
En fullmåne stiger alltid när solen går ner.
Soldater kan numera bli på smällen.
Vissa fakta kan te sig konstigare än faktoider, som detta att soldater kan bli ”på smällen” (get in the family way), men så är det ju numera. Sanningshalten i de övriga påståendena är i olika grad mera osäker. Sannolikheten stiger gradvis för varje versrad, kan det tyckas, men diktens poäng är att vi inte riktigt kan veta vad som egentligen är sant, att vi bör vara ödmjuka inför varje sanningsanspråk.
”Taller When Prone”? ”Längre raklång”? Det tål att tänka på. Att det gör det är naturligtvis ett tecken på att Les Murrays poesi inte är så lätt att översätta som man förhastat kan inbilla sig. Inför vissa förbluffande ordsekvenser, inte sällan med en absurdistisk anstrykning, kan det säkert behövas att tre erkänt skickliga översättare slår sina kloka huvuden ihop. Det gör de också mestadels med den äran, nu liksom i tidigare tolkningsvolymer. De är följsamma när de skapar svenska motsvarigheter till Les Murrays rytmiska ansatser, även när de återger hans ofta plötsliga avvikelser från det poetiska flödet. Från eufoniskt perspektiv är det både hackat och malet hos Les Murray. Ofta ter sig växlingarna mellan prosaiskt och poetiskt ganska omotiverade, men det beror inte på den svenska översättningen. Det är helt enkelt Les Murrays egen stil, lite antipoetiskt skrovlig och avspänt snackig.
Över huvud taget är Les Murrays nya diktsamling påfallande avspänd, denna gång också godmodigare än vanligt. Bara vid ett tillfälle hänvisar han till ”den Svarta hunden”, The Black Dog, som han i Winston Churchills efterföljd kallar de depressioner som tidigare har hemsökt honom. Och vi slipper poetens attacker mot feminismen och hans klagomål över den ”sexfascism” som han själv har varit utsatt för som mobbad tjockis.
Som sturig redneck kan han dock inte avhålla sig från att ondgöra sig över den medelklassvänster som vi sedan länge vet att han hatar. I en av den handfull dikter där han kommer in på de skogsbränder som på senare år har härjat i Australien skyller han bränderna på studentvänstern 1968 och på de ”hippies” som har trumfat igenom lagar som förbjuder vad han kallar ”kalhyggen av nybyggartyp”. Vänsterintellektuella och långhåriga grönavågare från storstäderna håller på att stjäla naturen från ”bondtölparna”, alltså från dem som Les Murray identifierar sig med, och med sina lagparagrafer var de skyldiga till att ”hela familjer brändes levande” 2009.
En rosenrasande dikt heter ”1968 för fyrtioförsta gången”. Titeln syftar på hur många gånger förut poeten har kastat sig över studentvänstern. Dikten är skriven ”till minnet av de 173 som dog i 2009 års skogsbränder i Victoria” och gör klart att Les Murray anser att studentvänstern 1968 är roten till allt ont, i varje fall i Australien.
Dikterna som gestaltar natur och människor i den australiska glesbygden är de mest originella och lyckade även i denna bok. I dessa finns den medryckande konkretion och vitala sinnesglädje, med alla fem i farten, som är det bästa hos Les Murray.
I samlingen finns även en lång rad resedikter, men dessa är av ganska ojämn kvalitet. Som svensk läsare fäster man sig nog särskilt vid ”Vårt dopp i Riftdalen” som är tillägnad Lasse Söderberg och skildrar hur de båda poeterna tar sig ett bad i Döda havet ”på den tiden då en apelsin kostade en shekel”. Det är en fin dikt.
