Tveklöst valde Sara Beischer en utmärkt tid för att släppa sin roman ”Jag ska egentligen inte jobba här”. I kölvattnet efter nyhetsrapporteringen om hur privata vårdbolag jagar allt bredare vinstmarginaler på bekostnad av dementa och sjuka åldringar, debuterar författaren med en berättelse om hur den 19-åriga Moa får sin första timanställning på äldreboendet Liljebacken. Arbetet ska självklart bara vara ett tillfälligt sådant, i väntan på scenskoleplats och ett ”riktigt” arbete som skådespelare, men det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Mötet med den speciella värld som äldrevården utgör blir en chock. Moa konfronteras med ångestskrik, urindoft och äckelkänslor inför de gamla, deformerade och ibland groteska kropparna. Hon flyr så fort hon kan när arbetsdagen är slut och kan inte förstå vad som driver den fastanställda Eva att stanna kvar och ägna extra tid åt de boende. Nästan alla, även de som tackat ja till fast tjänst, betraktar arbetet som temporärt, en övergångsfas i väntan på något bättre.
Men bortom otillräckligheten, stressen och tillkortakommandena smyger sig något annat på. Beischer skildrar övertygande, varken sentimentalt eller tillrättalagt, hur Moa ibland utan att vara riktigt medveten om det börjar se de gamla som människor, och inte bara illaluktande och irrationella paket:
”Astrid är död. Det hugger till i magen. Jag som inte ens visste att jag tyckte om henne.”
Romanen varvar berättandet om Liljebacken med Moas försök att ta tag i den efterlängtade skådespelarkarriären, men det är de ömsinta och ibland hårresande beskrivningarna av de gamla som ställer sig i centrum och kräver läsarens uppmärksamhet. Och om jag inte hade haft två älskade gammelmostrar, som båda blev dementa och tillbringade sina sista år på äldreboenden, så skulle jag sannolikt ha tyckt att författaren målade med en onödigt bjärt och effektförstärkande pensel. Men icke.
Beischers roman är inte någon öppet politisk stridsskrift, och inte heller någon uppgörelse med ett havererat välfärdsbygge. Fokus ligger på Moas utveckling; hur hennes perspektiv sakta förskjuts och prioriteringar ändras. Boken ligger långt ifrån exempelvis Helene Rådbergs passionerat arga diktsamling från 2008, ”Det gula rummets små terapistycken”, där fokus ligger på de klass- och könsbaserade orättvisor som genomsyrar de kvinnliga omsorgsarbetarnas vardag.
I stället påminner det ibland lite om Måns Wadensjös ”Förlossningen”, i det att den bjuder in läsaren till en värld som för många av oss är osynlig, och visar upp den världens speciella språk, föremål och förutsättningar. Kanske är det skildringar som Beischers som gör att det sista vi vill är att bli gamla och hjälplösa, fångade på institutioner och utelämnade till omgivningens nåd och dess förmåga att se och respektera, trots att både kropp och medvetande sviktar. Med skräckblandad fascination läser jag om Elna som tror att hon är en fågel och gör julklappar av sin avföring; och om den pensionerade prästen Urban som pendlar mellan åkallan av Gud och besatthet av fula ord, och som hånglar med Astrid i samlingshallen i tron att hon är hans fru.
Det finns dock inget utelämnande eller spekulativt i romanen; endast ett medkännande och ofta kärleksfullt konstaterande att åldrandet går sina egna vägar med oss alla.
Jag är tacksam för påminnelsen och hoppas att Sara Beischers debut blir obligatorisk läsning för både privata och kommunala vårdchefer.
