Många författare har drömt och drömmer om att skriva Den Stora Romanen om Staden, heltäckande och med ett väldigt nät som omsluter gestalter och platser. Säg bara James Joyces ”Odysseus”, Carlos Fuentes ”Där luften är klarast” eller Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. Eller varför inte den finlandssvenske prosaisten Kjell Westös kvartett romaner om Helsingfors under 1900-talet vars sista del nu föreligger, Gå inte ensam ut i natten (titeln hämtad från en magnifik dikt av Dylan Thomas).
Dessa romaner är verkligen ett storartat arbete som ger en gedigen helhetsbild av den finska huvudstaden och dess människor. De olika delarna är fristående, men hänger ändå på många sätt ihop. Vissa händelser, till exempel OS 1952, får en närmast symbolisk betydelse. Allt är skrivet på en mycket karakteristisk finlandssvenska, med många dialektala uttryck och finska ord insprängda (det här med finlandssvenska har rikssvenskar ofta litet svårt att greppa; en god vän som läste en tidigare roman klagade på översättningen!). Det är samma språk, men ändå ett annat, rikt och musikaliskt.
Den omfångsrika berättelsen spänner över flera generationer och har flera centra. Viktigast är de tre ungdomarna Jouni, Ariel och Adriana, som på 60-talet bildar en folkrockgrupp à la Peter, Paul & Mary, som det dock aldrig blir något särskilt av, trots att man får ge ut en singel.
Jouni och Ariel kommer från trasiga och fattiga familjeförhållanden i ett nedslitet efterkrigtids-Helsingfors. Adriana är sprungen ur en välbeställd medelklassmiljö. Deras vänskap förefaller till en början litet osannolik och inleds med att den begåvade ligisten Jouni misshandlar den spröde, stammande och musikaliske Ariel. Adriana är en liten Grand Dame, men de finner varandra och lever ett tag i något som liknar det menage a trois som vi känner igen från filmklassikern ”Jules och Jim”. Ödet vill emellertid att deras vägar skiljs åt.
I början av 80-talet börjar bokens berättare Frank Loman, som har anknytning till de andra gestalterna, att forska i deras förflutna. Deras öden kan delvis läsas som pendanger till hans eget, och väven tätnar alltmer. Det är raffinerat, skickligt och överraskande skildrat. Steg för steg växer berättelsen om deras liv fram, om hur den i grunden synnerligen begåvade Jouri blir politiker, Ariel går ner sig i missbruk i Stockholm och Adriana blir fånge i sin ångest och depression. Det är djupt gripande.
Det är också en roman om själva Tiden, om hur våra jag formas och hur världen, de sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena präglar oss. Gestalterna växer till både representativa och djupt originella porträtt av barn av vår tid – av oss själva – där kaos bor granne med Gud.
För att ytterligare understryka detta formligen öser Westö in tidsmarkörer alltifrån musikens – alla sånger! – till politikens och dagshändelsernas världar och det kan bli en smula övermäktigt. Man kan som Sven Delblanc hävda, att varje pris på tuggummi eller LP-skriva inte behöver redovisas för att vi skall förstå att det rör sig om en historisk roman. Men det är i det stora hela en randanmärkning när det rör sig om en roman av så episka mått, gripande och medryckande. Att knyta ihop alla trådar är bara det en remarkabel prestation.
Med denna kvartett har Kjell Westö skrivit en bestående historia om Staden och dess människor, om lycka och sorg. Den lär knappast lämna någon oberörd. Den har de igenkänningsmekanismer som jag tror att många söker i romaner, en känsla av hemmastaddhet även i det främmande. Det som är botten i andra är botten i oss själva, för att något travestera Ekelöf. Att framkalla sådana känslor är ju också en av litteraturens uppgifter.
Att vi här har en av Nordens främsta prosaister tvekar jag inte en sekund om.
