”Kära Gabriel” är en fruktansvärt vacker berättelse om kärlek till ett barn, en stark liten bok mer värd än hela lastpallar av vanliga kärlekshistorier. Det är svårt att skildra föräldrakärlek, oftast görs det när kontrastverkan skapas av sorg: när ett barn dör, eller när barnet som här har ett handikapp som förpassar hela dess familj ut ur normaliteten.
Halfdan W Freihow, norsk litteraturkritiker och översättare, berättar om sin son som enligt efterordet har diagnoserna ADHD och atypisk autism, besläktad med Aspergers syndrom. Neuropsykiatriska problem av detta slag har ju blivit alltmer omtalade på senare år, många kommer i kontakt med dem i vardagen, och även i skönlitteraturen kan man ibland känna igen ett ”bokstavsbarn” på långt håll. Den trollaktige lille Anand som härjar i Kerstin Ekmans ”Skraplotter” är ett exempel, Ingrid Sjöstrands Kalle Vrånglebäck har blivit diagnostiserad fyrtio år post festum,
och engelsmannen Mark Haddon använde häromåret med fascinerande resultat en autistisk pojke som berättare i ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”.
Freihow fabulerar inte, men hans text är ändå litterär, utformad som ett brev till sonen och med stor omsorg om språket.

Formen är inte oproblematisk. När han råkat använda uttrycket ”ett stående skämt” och genast inskjuter: ”ja, jag vet att du inte förstår hur skämt kan stå” märker vi att det där var avsett för publiken, som upplysning om Gabriels problem med språket. Samtidigt finns ju formuleringar som skulle gå över huvudet på vilken minderårig som helst, som ”I värdefrågor är du kompromisslöst knuten till guldfoten”.
Jag menar inte att brevfiktionen är misslyckad eller ologisk, bara att den ibland vållar distraktioner. Men jag kan förstå att det bara var i du-form som det var möjligt att skriva denna bok.
Efterhand får läsaren en bild av familjen: Gabriel är sladdbarn, två vuxna syskon utflyttade, en tonårig syster uppväxt i skuggan av sin
avvikande lillebror, obrottsligt lojal utåt, hemma normalt irriterad. Yrkesarbetande föräldrar som delar livstidsuppgiften att ta hand om detta barn.

Föräldrarnas förtvivlan och utmattningsalstrade gräl finns också med, men det som gör djupast intryck är strävan efter att förstå, att finna system i hur Gabriel tänker och reagerar, att följa med in i hans värld och i hans fantasier så långt det går. Respekt är det grundläggande, respekt för hans sätt att uppleva, som inte är något han själv har valt. Här berättas både om fungerande samtal och om kontaktlöshet, då pojken bryter ihop i raseri och förvirring, eller då han är tyst och frånvarande som då han sitter i fören av båten medan fadern styr: ”Du är så vacker och värdig där du sitter, liksom fullständigt ouppnåelig.”

Hans språk är mycket utvecklat, mycket exakt, men skiljer sig just däri från hur andra använder språket: han begär att det ska vara logiskt och entydigt, ett ord ska motsvara ett fenomen, han förstår inte metaforer eller ordlekar. Och
när han får förklarat för sig att den vägkant som är ”höger” då han går hemifrån inte är ”höger” då han vänt sig om, blir han så förvirrad och förtvivlad att han lägger sig i soffan och gråter. Hans far reflekterar: ”På sätt och vis vittnar det om din ödmjukhet, som om du inte tilltror dina armar förmågan att bestämma över något så stort som placeringen av höger och vänster.”
Att svara på frågor om Gud och himlen är aldrig lätt för en förälder, men hur det kan vara då barnet på detta sätt tar varje ord på omutligt, bokstavligt allvar kan Freihow berätta om. Tandfén figurerar förresten också, sedan Gabriel har försökt med tänder från ett får.

I hela hans förhållande till språket finns ett drag av automatik. Han kan återge sångtexter på språk han inte behärskar, eller långa repliker ur samtal mellan föräldrarna flera dagar tidigare, som han inte ens verkat lyssna på vid tillfället. Men han tycks inte välja vad han ska minnas: texten till ”Ja, vi elsker” måste läras på nytt varje år till 17 maj. Och
författaren dementerar stillsamt föreställningen att alla barn med detta slags psyke äger vidunderliga förmågor av matematisk eller annan natur som något slags kompensation.

Det mest handikappande är oförmågan att läsa sociala situationer, att uppfatta kroppsspråk och tolka tonfall. Även om Gabriel får allt förklarat för sig saknar han generaliseringsförmåga och kan inte applicera kunskapen i en ny situation. Och hans egna reaktioner, antingen de är positiva eller negativa, ter sig oproportionerliga för andra, för högröstade, för grova.
Än så länge går han i en bra skola och har snälla kamrater, även om andra barn kallar bilen som kör honom dit och hem för Mongo-taxin. Den vuxna omgivningens okunniga reaktioner på sonens ”ouppfostrade” beteende har föräldrarna för länge sedan slutat fästa sig vid; sorgen är oerhörd men verkar fri från bitterhet.
Det landskap där familjen lever sitt liv är en oskiljaktig del av berättelsen. De bor ytterst vid havet, där inga träd håller stånd mot vinden och allt som
hörs på morgonen är måsarnas skrik och fårens bräkande. Denna natur beskrivs som i släkt med den gåtfulle, ljuslockige pojken: ”Det är ett segt landskap som sliter ner allt motstånd och överlever alla angrepp, för det ligger så gränslöst öppet och naket att det är orubbligt och ogenomträngligt. Det är ett landskap av växlande annorlundahet, timme för timme, dag för dag, men alltid, intill tungsinne, detsamma.”
Gabriel frågar sin far efter godnattläsningen: ”Vem ska passa mig när jag blir vuxen? Tror du jag blir alldeles ensam då?”
Boken bär den frågan ut i världen.