Sara Hallström har en kvalitet som de flesta poeter vill besitta: förmågan att skapa enskilda bilder och formuleringar som fortsätter att förfölja sina läsare efter det att pärmarna slagits igen. Poetiska oneliners, om man så vill. Samtidigt har dessa bilder del i den stora utmaning som det är att läsa Hallströms poesi. Att det finns ett starkt bildspråk och mustiga metaforer innebär nämligen inte att det är enkelt att orientera sig i hennes poesi. Tvärtom. Sammanhanget för intrycken är ideligen förskjutet.
Detta ofta diffusa pärlband av distinkta bilder är överväldigande och desorienterande. Här finns en ofta en kuslig känsla av platslöshet. Kanske är det därför hennes poesi gör sig så bra i mötet med andras bilder, som Trinidad Carrillos fotografier eller senast i samarbetet med tecknaren Vanja Larberg, ”Driva” (h:ström, 2009).
Lite paradoxalt är det därför, att Sara Hallströms femte diktsamling redan i titeln anspelar på just en plats. Man kan till och med kalla ”Torg, korg, eko” för en sorts utforskning av det offentliga rummet, av staden.
Redan i den första dikten tas ett iögonfallande avstamp i den normativa formen hos stadens utrymmen:
Skulpturer som det inte ska gå att bryta av något från, vässa något emot, inte gå att måla något på, pissa på, fräta bort delar av. Som det inte ska gå att bygga in något i, välta, bära med sig, rulla undan, låna, dela upp, spela på, ha sex med, under, i, genom eller mot.
Diktsviten som följer är sparsmakat upplagd. De dryga 60 sidorna består av poetiska miniatyrer, utspridda mellan tomma blad. Alla är de små nedslag i denna dunkelt urbana omgivning. Mer än bara ett befintligt rum och en plats är detta stadsrum något som skapas av de handlingar, händelser och liv som utspelas i det. ”Människorna som dagligen besöker/ platsen blir det enda som påminner/ om vad som hände och kan upprepas.”
Hallströms stad äger en särskild kroppslighet. Den är kropp, den hyser kroppar, men skapas också av kroppar. I en av volymens starkaste dikter uppmanas någon att ”Gå gatan ner till delen där det snart rivs/ och där dammet tjocknar över fönstren/ Det går att sticka handen i det och skriva”. Uppmaningen att ta plats och sätta sina märken i staden landar i en närmast melankolisk bild:
Var en fråga
om det som saknas kan försvinna en gång till
Om platser bevaras när de inte är
nedtecknade men tecknade i
En stark känsla av förlust genomströmmar texten. Spåren av liv är påtagliga men efemära, oftast i form av röster och tal, rop, skrik och ekon. Hemlösheten finns här tematiskt, men också i enskilda gestaltningar. Man kan ana människor som sover i våta hålrum, uppslitna och smutsiga kläder, saker som samlas i korgar. På samma sätt är den bitvis intensiva svärtan alltid subtil, som i den passage där konturerna av våldtäkt omärkligt blottas.
”Torg, korg, eko” är ingen syrerik text, men det är en sådan som växer. För varje läsning gör den sig mer genomtränglig – och för varje läsning ger den något tillbaka. Den stärker Sara Hallströms redan originella röst i den svenska samtidspoesin.
