Kanske är alltsammans ett. Kanske är staden, kroppen, språket, universum, fönstret med tvättlinan på andra sidan gatan en och samma sak. Skapelsen och utplånandet, var går gränsen? Kanske är det vi drömmer lika verkligt som det vi upplever när vi är vakna? Att läsa den rumänske författaren Mircea Cartarescu är som att placera en sprängladdning mitt i allt det som är vår tillvaro, se det hela explodera till ett kaos och sedan förundrat betrakta hur alltsammans fogas samman till en helhet igen.
Det är ett litterärt förlopp som inte helt lätt låter sig beskrivas; och inte heller är det alldeles lätt att läsa. Jag skrev i min recension av ”Nostalgia”, Cartarescus förra bok på svenska, att det är en bok som kräver närmast total öppenhet och kapitulation av sin läsare, och det gäller i lika hög grad Orbitór. Vänster vinge, den andra boken av Cartarescu som Bonniers Panache-serie ger ut. Liksom den
förra är den följsamt och känsligt översatt av Inger Johansson, som med detta författarskap måste ha utsatts för ett kraftprov utan like.

”Orbitór” (som på rumänska betyder bländande, förblindande) är den första delen i en självbiografisk trilogi, vars andra del kom ut i Rumänien 2002, och den tredje ännu är oskriven. Men låt mig nu inte för ett ögonblick förespegla er att det här är en självbiografi av klassiskt snitt. Här finns visserligen tämligen traditionellt berättade inslag om pojken Mirceas uppväxt, och om hans mor och far.
Men i Cartarescus tappning blir självbiografin en skapelseberättelse som verkar på många skilda plan; det handlar om en människas mentala och fysiska tillblivelse, det handlar om Rumäniens historia och utveckling under 1900-talet, men kanske framför allt om den smärtsamma födelsen av författarskapet, det som formar Cartarescus litterära universum. Alltså i förlängningen den roman läsaren nu håller i sina händer. Mer än en gång liknas den profetiskt vid en gud, och
Cartarescus återkommande surrealistiska drömscener varslar på de mest märkliga sätt om dess ankomst.

Och själva basen placerar Cartarescu i staden Bukarest med dess många ansikten. Liksom i ”Nostalgia” blir Bukarest till en ständigt växande och växlande organism som i hallucinatoriska bilder smälter samman med människokroppen; staden förvandlas inför våra ögon till pulserande kropp, och kroppen i sin tur får samma dimension som hela universum.
Som ett slags textens kirurg tar Cartarescu med oss på vindlande vandringar genom tarmar och artärer. Inga anatomiska detaljer går förlorade. Vissa inslag är rena skräckgotiken, och när berättelsen för ett tag placerar sig i voodons New Orleans känns inte minst Edgar Allan Poes närvaro starkt.
Den insektssymbolik som flitigt förekom i ”Nostalgia” utvecklas ytterligare här, i form av de groteska fjärilar som återkommer i olika skepnader som ett ödestema genom hela romanen (titelns ”Vänster vinge” anspelar just på fjärilens anatomi, och de kommande titlarna i
trilogin bär titlarna ”Kroppen” och ”Höger vinge”). Fjärilen, ett djur som vanligtvis beskrivs i termer av skönhet och lätthet, förvandlas då man kommer helt nära den till en hårig skräckinjagande insekt med svällande kropp.
Det är inte förvånande att han valt detta djur som återkommande symbol: både skönheten och det groteska finns ju hela tiden närvarande i Cartarescus värld, liksom flyktigheten och prakten.
Endast med drömmens dimension kan helheten skapas, så ter sig en av Cartarescus grundsatser. Han beskriver hur hans mor Maria tidigt varseblir sin hallucinatoriska förmåga, hur hon har en känsla av att ”hennes hjärna inte helt och hållet var hennes egen, utan var en skådeplats för ett spel som var vida större än hon själv men också gav henne en betydelse som saknade motstycke i världen”. På samma sätt placerar Cartarescu sig själv och sitt romanskrivande i skapelsens mitt, som centrum för det stora och eviga mysteriet.

Det är en megaloman fantasi, men det är ändå inte storhetsvansinnet utan
snarast en spröd melankoli som är Cartarescus förhärskande sinnelag.
Detta är barock, grandios, överväldigande romankonst, mäktig och symboliskt lastad intill utmattningens gräns. Det finns ingen vila i denna ständigt arbetande kropp: ”På en gång fascinerad och intill döden trött kände han med ens att allting är levande, att allt lever, att universum inte på något vis är något mekaniskt urverk, utan precis som människokroppen en mjuk arkitektur, ett tempel av hinnor, en basilika av brosk, ett cenotafium av utsöndringar, utan räta vinklar och utan varaktiga material, där människan alstrar sina drömmar, tankar och illusioner, sin tid och sitt tal liksom en cell producerar hårstråets eller naglarnas hornämne. Och likafullt mottar den mest obetydliga cell i världsalltets kropp genom hormonänglar och neuronvisioner Gudomens oeftergivliga befallningar...”
Så fråga inte. Bara läs. Och se att Cartarescu hör hemma bland de verkligt stora.