Det har varit mycket Italien den här våren. En ung, eller i varje fall ganska ung författargeneration, brottas med sitt hemland, urholkat av Berlusconi-tv, ekonomiska bekymmer och identitetsproblematik. De svenska läsarna har bland annat kunnat ta del av Silvia Avallones med rätta hyllade debutroman ”Stål”, och sardiskan Michela Murgias bitterljuva avskedssång till en förlorad tid. Från Astor förlag, som ger ut italiensk och spansk samtidslitteratur, har det denna vår kommit två romaner från författare ur den italienska 70-talistgenerationen; Valeria Parrellas ”Avskedsbrev” och Nicola Lagioias ”Allt kommer tillbaka”.
Den senare är författarens första bok på svenska och tar avstamp 1984. Det kalla kriget rasar för fullt, ”Amadeus” sopar mattan med konkurrenterna på Oscarsgalan och i den syditalienska staden Bari blir romanens namnlöse huvudperson sakta medveten om att något håller på att förändras. Den nya tiden gör sitt intåg, först nästan obemärkt, men sedan i allt snabbare takt, med brännande fokus på pengar, framgång och social status.
Förutom huvudpersonen kretsar romanen kring två andra unga män, Vincenzo och Giuseppe, och deras familjer. De går allihop i samma gymnasieklass, och förenas inte bara av sina egna kontakter, utan också av fädernas oheliga allianser i jakten på mer av allt; mer pengar, större hus, rikare umgänge. I beskrivningen av huvudpersonens far personifieras övergången mellan det gamla och nya, där den plötsliga och stora ekonomiska framgången leder till att familjen successivt tappar fotfästet. Med fattig bakgrund och bottenlös revanschlusta gör han både sonen och hustrun till brickor i det sociala spel där inget pris är för högt för att skaffa de rätta kontakterna.
Romanen är i stor utsträckning enkönad. Handlingsutrymme, mandat och makt är männens ägodelar, medan kvinnorna har statistroller, utrustade med kreditkort och skygglappar. Bilden av Giuseppes tvångsmässigt shoppande och gränslöst tillåtande mor är en uppvisning i det groteska, där det till synes obegränsade ekonomiska utrymmet obönhörligen driver både henne själv och sonen längre ut i tomheten.
Vid sitt Stockholmsbesök i slutet av maj gav Nicola Lagioia en minst sagt mörk bild av Italien, som ett land statt i både ekonomisk och moralisk upplösning, där hans egen generation blivit lurad på sin framtid. Otvetydigt låter han romanen visa hur rötterna till förfallet började växa sig starka redan för 20 år sedan, med introduktionen av den nya tidens tv som ett till synes harmlöst, men i själva verket djupt signifikant, ögonblick: ”Den skrattsalva som skulle bli allas vår grav hade anlänt.”
I sina försök att hitta en annan mening än pengarnas, vandrar så huvudpersonen och hans jämnåriga runt i Bari och vantrivs. De planlösa turerna på vespan med flickvännen slutar, kanske oundvikligt, i Japigia, kvarteret där drogerna flödar och heroinet blir flyktredskapet framför andra, bort från det som föräldrarna representerar. Skildringen av hur tonåringarna finner lyckan i heroinet och livet i Santo Petruzzellis knarkarkvart är både provocerande och osminkad. Utan att romantisera, eller egentligen heller förkasta, målar Lagioia upp en övertygande bild av hur vuxenvärldens självbespegling och svek får vägen till heroinet att bli den enda logiska och uthärdliga.
Som helhet blir ”Allt kommer tillbaka” en sorgesång över en generation och ett land, där stråk av svart humor håller det kompakta mörkret på ett knappt avstånd. Ibland blir Lagioias prosa lite väl intellektuellt avvägd, vilket leder till att en känsla av distans stundvis kryper in i texten. Romanen hade också mått bra av en extra vända korrekturläsning, men detta sagt, så kvarstår faktum att Nicola Lagioias uppgörelse med sitt hemland är både oroande och fascinerade läsning.
