Min plan var att skriva den här recensionen utan att alls beröra mediefiguren Alex Schulman . Ni vet, den som blivit tidningsvärldens och bloggosfärens enfant terrible. Han som fått stå som symbol för det många ser som ett råare medieklimat, men som också har talat ut mer frispråkigt än de flesta om sin mediepersona, den som tar över och blir till ett okontrollerbart monster.

Om Alex Schulman nu inte bara drev med oss alla den gången också. Jag blev hur som helst berörd av den där bekännelsen; jag tror att de flesta som skriver på offentlig plats känner av det där i någon mån. Mediejaget och privatjaget blir två olika personer som inte alltid stämmer överens med varandra.

Men jag hade ju inte tänkt beröra det där i min recension av Alex Schulmans skönlitterära debut, en självbiografisk berättelse om en uppväxt med en excentrisk far. Skynda att älska har nämligen föga med mediepersonen Schulman att göra. Den som är van att läsa Alex Schulman som en ofta rå och vass humorist lär inte känna igen sig här: ”Skynda att älska” är en lågmäld bok, nedtonad så långt som möjligt. Han har inte krånglat med det skönlitterära verktyget mer än nödvändigt; återblickar och nutid varvas logiskt men inte innovativt, språket är rent och prydligt och de få metaforiska bilder som förekommer är kanske inte originella men fullt acceptabla.

Här är det i stället berättelsen som står i centrum. Alex Schulman är son till Allan Schulman, på sin tid mycket känd tv-producent som producerade program som Hylands Hörna, Kvitt eller dubbelt och ett otal magasinsprogram. Alex tillhör en andra barnkull; hans pappa är gammal redan när sonen är liten. Uppväxten är en kamp emot tiden och åldrandet. Det är en sakta nedåtgående spiral, när den berömde tv-producenten går i pension och tvingas inse att man på SVT inte längre vill ha hans tjänster, när hans hälsa gradvis ger vika så till den grad att han till sist inte kan bo hemma längre. Allan Schulman är en vital och kraftfull person in i det sista, men tvingas efterhand att krympa sitt liv mer och mer. Det jag kommer att minnas starkast från boken är just skildringen av denna stegvisa livsreducering, som alla i familjen vet om men ingen riktigt klarar att beröra. Man finner sig helt enkelt i de nya nivåerna, men är ändå aldrig riktigt beredd på nästa.

Partierna då Alex Schulman berättar om fadern är de mest levande i boken. Det är som om den yvige och karismatiske Allan Schulman fortfarande efter sin död tillåts dominera. Sonen har i sin tur reagerat med klassisk förträngning på faderns död. Han har stängt av alla minnen och varit stolt över att kunna hejda den naturliga sorgeprocessen. Riktigt varför det blivit så är det lite svårt att förstå, trots att flera avsnitt i boken beskriver Alex samtal med en terapeut. Barndomen tycks, trots mörka partier med sjukdom och faderns ojämna humör, till största delen ha varit idyllisk och mycket kärleksfull. Varför är det ändå så svårt att närma sig minnet av fadern? Det enkla svaret är väl att det helt enkelt gör för ont.

Mot slutet öppnas ändå dörrarna för Alex, han vågar bejaka sorgen och minnas pappan. Men processen som leder fram dit hade jag gärna sett att han vågat försöka gestalta mer på djupet. Som det nu är förblir Alex Schulman en skuggfigur vid sida av sin älskade pappa.

Och det är här jag inte kan låta bli att återvända till mediefiguren Alex Schulman, trots att jag ju egentligen inte tänkt göra det. Vad spelar sonen Schulman för roll i det som blev mediecirkusen Schulman? Det är stört omöjligt att hejda amatörpsykologen inom sig; hur hanterar han ytterligare en självbild att lägga till de tidigare? Egentligen framstår ju Alex Schulman en betydligt komplexare person än sin pappa. Inte minst för att han trots belastningen av sitt mediejag har skrivit en bok som, även med sina brister, faktiskt känns hundra procent ärlig.