Med sin roman om den mentalt sönderfallande men i sin nedgång alltfort briljante, drastiske och i alla lägen tappert rolige Esaias Tegnér, ”Rönndruvan glöder” (2002), vann Stewe Claeson inte bara kritikens gunst utan för första gången även den stora publikens. Det var han sannerligen värd. Inte bara som arbetsprestation utan även som skickligt sammanhållen estetisk enhet och som tungviktigt inlägg i den ständigt fortgående diskussionen om livets mening, om dess vadan och varthän, är ”Rönndruvan glöder” en av de bästa svenska romaner som har utgivits sedan sekelskiftet.
Stewe Claeson har även tidigare intresserat sig för det tema han tar upp i ”Rönndruvan glöder”, nämligen den tomhetskänsla och prekära värdeförlust som kan hemsöka en intellektuellt produktiv och genial människa. I kortromanen ”Halm” (2000) skriver han om Thomas ab Aquino, som vid 49 års ålder plötsligt avslutade sitt filosofiska författarskap, då han efter en morgonmässa gav sin
sekreterare order om att ”dra strecket”, trots att texten under arbete ännu inte var färdig. ”Allt jag har skrivit är halm”, lär Thomas ha yttrat och skrev sedan inget mer.

Att det inte är någon ordning på tillvaron och att den kan te sig slumpartad både från individuell synpunkt och utifrån ett större perspektiv är en känsla som som kan uppstå också hos andra än desillusionerade och söndertänkta snillen. Mårten, 33 år gammal, är huvudperson i den nya romanen De tiotusen tingen. Han är varken nationalskald och biskop eller ledande katolsk filosof omgiven av skrivbiträden. Men vem som helst är han ändå inte, för i stället för att gå arbetslös i samtidens bistra Sverige har han etablerat en skrotfirma strax utanför Västerås.
Mårten ser sig själv som en ”överlevare”. Hans mor tog livet av sig när han var liten, men själv är han mån om livhanken och vårdar den så gott han kan och är noga med att inte överanstränga den utan tar ”en dag i taget”, som han säger. Han lever med så lågt nerskruvade ambitioner att han inte låter sig rubbas ens när hans mer eller mindre hysteriska tjej, en country & western-vurmande västmanländsk donna med cowboystövlar, helt sonika kastar ut honom, så att han får börja sova på sin skrotfirma i stället.

Där trivs han, lagar mat och kokar kaffe i kontorsbaracken, inrättar sitt vardagsrum i en rymlig Dodge och sitt sovrum i en gammal taxi-Volvo, en så kallad sugga i vars kupévärme han kan krypa in. Och så småningom blir det country-tjejen som halvpackad åker taxi ut till skrotfirman mitt i vinternatten för sexvisiter i Dodgen.
Mårten är egentligen en hygglig själ, men hans arbetskamrater och hans tjej uppfattar honom som nollställd och ganska liknöjd, som om han inte riktigt bryr sig om någonting. Folk omkring honom har svårigheter och brottas med mer eller mindre tragiska omständigheter. Och de tycker att Mårten saknar medkänsla. I viss mån gör han kanske också det, men själv uppfattar han sig på ett annat sätt. Han intalar sig att han tar det lugnt vad som än händer, mitt i
det sociala och psykologiska kaos som finns på sina håll i arbetslöshetens och den sociala otrygghetens Sverige av i dag, särskilt ute i glesbygden där Mårten oftast rör sig, endera på sin firma eller under en road movie-mässig bilodyssé upp till Värmland för att titta på en gammal amerikanare som han är pigg på att köpa och renovera.

Det är så här han tänker: ”Det finns ingen ordning, sa det i honom. Det existerar ingen ordning, det finns ingen väg genom världen, det finns bara det och det och det, det finns bara en händelse och sedan en annan händelse och det finns inga som helst samband mellan dessa händelser, det finns ingen regel som gäller, det finns ingenting som kräver att det eller det ska följa det eller det. Det finns bara vanlig anständighet, och vad den beror på vet man inte, bara att den finns.”
Mårten låter som Predikarens författare, och han klamrar sig fast vid vad som bara är ”det och det och det”. Därav romanens titel, ”De tiotusen tingen”. Om dessa har han dock inte så mycket att
säga. Insprängda här och var i romanen är rubriker på oskrivna kapitel, vilka alla ska handla om de ”tiotusen tingen”, men dessa kapitel är bara hägringar, och läsaren får aldrig veta vad man skulle kunna lära sig av dem.

Som roman kan ”De tiotusen tingen” inte mäta sig med ”Rönndruvan glöder”, men den innehåller prosalyriskt förtätade partier och ödsliga stämningar från en glesbygd med ”svenska hus, ensligt belägna”, som det heter i Tranströmers klassiska dikt. En annan västmanländsk författare som man inte kan undgå att associera till är Lars Gustafsson och då särskilt två av hans romaner från 1970-talet, ”Yllet” och ”En biodlares död”. Stewe Claeson har nästan samma skarpa blick för landskapet och för de, utifrån sett, marginaliserade människornas värdighet.