Mary Beard
Parthenon
Övers: Margareta Eklöf
204 s. Svenska förlaget. CA 270:-
Inte alla har sett Parthenon som en symbol för västerländsk kultur i dess vackraste blomstring och fallit i beundran för dess harmoni och proportioner. Rabindranath Tagore, till exempel, Nobelpristagare i litteratur 1913, brast i gråt inför vad han kallade templets ”barbariska fulhet”, en nyttig påminnelse om att Parthenon inte behöver te sig så underbart ur ett multikulturellt perspektiv. För honom var Västerlandet och Indien två världar som principiellt inte i något avseende är förenliga med varandra.
En modern författare, William Golding, även han ju belönad med Nobelguldet, lät sig en gång motvilligt dras med av en vän upp på Akropolis, kastade en hastig blick på Parthenon och vände sen demonstrativt ryggen mot helgedomen för att i stället se bort mot rökmolnen som bolmade från Eleusis cementfabriker. Evelyn Waugh jämförde Parthenon med ”en mild Stiltonost”.
Även om Parthenons funktion har meningarna gått starkt i sär
och gör så fortfarande. Byggdes det till gudinnan Athenas ära? Symboliserade det främst den perikleiska tidens kultur och idealism? Eller var det snarare ett uttryck för triumf över Atens seger i kampen för frihet och demokrati, och en demonstration av dess politiska och ekonomiska rangställning i den grekiska världen på 440- 430-talen f Kr? Eller fungerade det helt krasst som en bank, ett kassaskåp för gudinnans skatter, vilka i praktiken inte alltid kunde skiljas från statens egendom?
Mary Beard, välkänd engelsk antikvetare, verksam i Cambridge, berättar i en nyutkommen bok, Parthenon, om Parthenon som ”tempel, katedral, moské, ruin och ikon”, en behändig och vederhäftig sammanfattning av intressanta fakta. Bland annat skildrar hon utförligt hur lord Elgin i början av 1800-talet lät bryta loss och till den brittiska regeringen sälja bland annat drygt 75 meter av den berömda skulpterade fris som en gång löpte runt hela templet, 15 av de 92 skulpterade metoper (paneler) vilka från början var placerade högt upp ovanför kolonnerna, och 17 figurer i naturlig storlek, från templets gavelfält. Tilltaget har som bekant vållat den mest utdragna kulturella kontroversen i världen (förra året speglad i flera artiklar även i denna tidning i samband med bildandet av den svenska Parthenonkommittén).
Mary Beard menar att debatten i grund och botten handlar om vem som äger monumentet, och att den frågan är omöjlig att besvara. Flertalet engelsmän hävdar att det i själva verket ägs av både greker och britter - och, vill den svenska Parthenonkommittén tillägga - av alla andra folk som är delaktiga i hellensk kultur och beredda att värna den. Frågan är snarare vem som bör förvalta de delar av frisen som nu förvaras i London, och på den centrala punkten är grekerna beredda att göra mycket stora eftergifter för att gå britterna till mötes. För min egen del är det uppenbart att byggnaden och dess konstnärliga utsmyckning utgör en integrerad helhet som måste återställas genom att de bortförda delarna av frisen återförs till Aten. Att ett sådant ställningstagande inte går att generalisera och tillämpa som modell för behandlingen av andra återförandekrav ter sig lika uppenbart.
Mitt uppe i sitt refererande av denna diskussion tillåter sig Mary Beard ett helt ovidkommande angrepp på Jules Dassins insatser i sammanhanget. Utfallet är i sak helt omotiverat och de hånfulla formuleringarna gör ett djupt olustigt intryck.
Huvudtexten slutar med utförliga anvisningar om lämplig vidareläsning. Tyvärr har förlaget inte funnit det angeläget att anpassa dessa råd till svenska förhållanden. Sålunda sägs ingenting om det viktiga verk som Margareta Rossholm Lagerlöf gav ut 2000: ”The Sculptures of the Parthenon. Aesthetics and Interpretation” (recenserad under strecket i denna tidning den 19 juni samma år). För en översättning av Thukydides historia hänvisas till en översättning i den engelska Penguinserien; det finns dock flera tolkningar på svenska, den senaste utgiven 1978.
