Den i många läger varmt dyrkade Nobelpristagaren från 1996, ”hon från Polen” som Werner Aspenström kallade henne, när han i en dikt om henne visade att hon var en av hans närmaste själsfränder, trots att de då ännu inte hade träffats. Hon heter Wisława Szymborska, som vi alla vet, och är en ständigt cigarrettrökande och trankilt bolmande dam som är bosatt i Krakow, numera några och 80 år gammal, född 1923 som hon är.

Nu kommer en ny diktsamling av henne på svenska. Det är hennes allra senaste samling, ”Dwukropek”, utgiven 2005 i Polen och nu med titeln Ett kolon förträffligt översatt till svenska av Anders Bodegård, som är den översättare som genom åren flitigast och med störst framgång har översatt hennes poesi.

Szymborskas specialitet är att på ett vardagsnära vis, men med knivskarp intelligens och ibland med traditionell polsk ironi, visa att tillvaron pågår hela tiden och att varje ny dag är ett underverk som man borde försöka ta till sig.

Hon är inte de mest extrema anfäktelsernas eller känsloyttringarnas poet. Alla sådana excesser är portförbjudna i Szymborskas diktning. Hos henne gäller måtta, vad grekerna kallade metron, och hon hetsar aldrig upp sig i onödan utan har en vidunderlig förmåga att helt stilla och lugnt se allting ur evighetens synvinkel, ständigt väl medveten om att hon själv bara är en av dem som för stafetten vidare, som en ödmjuk budbärerska.

Hennes poesi utmärks av ett oerhört lugn, en godmodig förtröstan och en hyllning av den medmänskliga vardagen som säkert inte har varit lättköpt med tanke på vad Szymborska under sin livstid har fått uppleva i Polen, ett land som hon aldrig har lämnat, som så många andra av de litterära giganterna från detta vårt under 1900-talet vanvettigt utsatta grannland med en trängd medelklass som i alla väder stoiskt har hållit sig till sin bildningstradition, uthärdat mycket och hållit ut, mot alla odds.

Szymborskas poesi är en seger, för mänskligheten, för omtanken och moralen. I hennes poetiska produktion kan man se hur elementär mänsklig värdighet manifesteras, orubbligt, utan varje ansats till opportunism. Därvidlag är hon fantastisk, aldrig en tvekan från hennes sida.

Och ändå framställer hon hela tiden sig själv som en slump och en tillfällighet. Det är inget koketteri. Hon vet att hennes mor i ungdomen var förälskad i Zbigniew B. från Dunska Wola och att hennes far ville gifta sig med Jadwiga R. från Zakopane, att det därmed, efter alla romantiska excesser, närmast tycks ha varit en slump att hon själv kom till. Det blev Wisława:

Det hade så när hänt
att min mor hade gift sig
med Zbigniew B. från Dunska
Wola.
Och hade de fått en dotter vore
jag inte hon.

Szymborska beskriver denna slumpmässighet i den allra första dikten i sin nya diktsamling. Det är en underbar dikt. Den bör läsas av alla.

Hennes svenske översättare, Anders Bodegård, gör som nästan alltid mycket bra ifrån sig, rimmar till och med lustfyllt i dikten ”Skogsmoralitet”, som väl åtminstone med en av sina intentioner verkar vara en pladdrig drift med Goethes ”Über allen Gipfeln”.

Det är ingen stor diktsamling. Den omfattar bara 17 dikter och håller sig till 40 sidor. Men Szymborskas förmåga och egenart hinner man uppfatta. Hon är en av de få poeter som klarar det lilla sparsmakade formatet, tack vare sin charm och sin intelligens, för att inte rentav säga visdom. Vad hon mest är ute efter är den ”glädjebrist” som sprider sig i vår nutid, detta att vi inte kan njuta av de små sakerna och av vardagens små äventyr.