Förhållandet mellan liv och dikt är i vissa fall oupplösligt, det ena förutsätter det andra på ett sätt som gör dem fullständigt omöjliga för en utomstående att hålla isär... Allt liv blir, för övrigt, till slut dikt.
Så personligt uttrycker sig Klas Östergren i den nya bok han ger ut i dag, 30 år efter debuten år 1975 med gymnasistromanen ”Attila”. Sedan dess har han utvecklats till en samhällskritiker och människoskildrare med vittgående ambitioner – gestaltade i berättelser med stundom så yviga titlar som ”Fattiga riddare och stora svenskar” (1983) eller ”Handelsmän och partisaner” (1991).
I sin första bok efter det senaste millennieskiftet, ”Tre porträtt” (2002), framträdde han sedan som fullmogen i den rollen – alltså med en betydligt rikare komplikation än i de barndomsskildringar och samtidsfabler som gav honom de första stora succéerna.

Den nya boken heter Gangsters, och ett stycke vid sidan av lagen agerar förvisso de personer som närmast åsyftas. Bland dem stöter man på sådana gamla bekanta sedan ”Gentlemen” som den alltjämt lika gåtfulle Henry Morgan och hans antagonist, den mäktige finansmannen Wilhelm Sterner, politikern Roger Bruhn alias Brown, den gåtfulle Envoyén och den mångsysslande Conny Lang.
Den sistnämnde driver ett eget opinionsinstitut vars uppgift är att tjäna ”en ingenjörskonst i färd med att resa en unik byggnad, den svenska modellen”. Till denna modells förutsättningar hör som vi vet lönsam företagsamhet och sträng fördelningspolitik, en kombination som givetvis borde vara rent explosiv. Den moderna tidens bragd består enligt Östergren i att genomföra den utan att alltsammans springer i luften.
Conny är också innehavare av den tjuvaktiga kalvskinnssoffan Molok, en möbel som rentav har förmågan att muddra fickorna på den sittande. I dess inre kan man följaktligen hitta en mängd sällsamma ting – däribland texten till ”Tom and Julius”, ett konversationsstycke om ett möte i London mellan T S Eliot och Groucho Marx.
Gangsters är emellertid de nämnda figurerna ungefär i lika liten grad som herrarna i ”Gentlemen” var några genuina sådana, och det bedrivs inte heller några maffiakrig i huvudstadens parker som det gjorde i ”Fattiga riddare”. I stället får vi lära oss sådant som hur man med gott samvete kan tjäna pengar på välgörenhet – till exempel genom en sådan rörelse som Second Hand to Third World, grundad av Roger Brown och verksam med att samla in gamla kläder att sända till katastrofområden, uppmuntra mindre utvecklade samhällen att få igång en egen ekonomi eller saluföra lumporna till lågpris i länder som redan har en rimlig ekonomisk ordning.

Att författarens litterära metod har förblivit densamma som i de tidigare nämnda böckerna – som bekant består den i att låta fantasin spela mot en fond av verklighetstrogna miljöer och autentiska detaljer – står från början klart, liksom att vad han vill gestalta är vårt fosterlands utveckling till den speciella form av ”välfärdsstat” det har blivit. Grunden till denna söker han i den speciella variant av begreppet samvete som har skapat det så kallade folkhemmet – ”något som fanns i luften, som ett slags moralisk redundans, överflödig utfyllnad som inte tillförde någonting för begripligheten men som däremot tillförde ett slags takt och ton, en rytm, en substans som verkade som kitt och smörjmedel på samma gång, höll ihop olika stycken och fick de följande att hänga med de också”.

På samma sätt som i ”Gentlemen” framträder Klas Östergren själv i texten som ”författaren” och går ogenerat i dialog med sina figurer – inte minst de kvinnliga: Malou som slutar knarka och slår sig ner i Hälsingland, den olycksaliga Maud som är Henrys bestående kärlek – ”en ovanlig kvinna, svår att förutse, stolt och billig om vartannat” – och hans dotter Camilla. Framför allt i de mänskliga porträtt som blir resultatet känner läsaren starkt vilken sann författare han har blivit (efter en lång rad fabulerande skälmromaner och åtskilliga utflykter i ”det njutbara vemodet av ett förflutet”).
Som Östergrens trogna läsare vet har hans stil alltsedan debuten pendlat mellan det uppspelt ironiska och det halsbrytande bombastiska, och det kan i dag bara konstateras att han håller stilen. Det händer – rentav ganska ofta – att han slår över i en sorts romantiskt drömmande om den egna verksamheten som kan hamna på gränsen till det genanta: ”Man flyr en så kallad verklighet för att upprätta en annan, som i sin tur kan göra den förra mera påtaglig, liksom omvänt. Allt liv blir, för övrigt, till slut dikt.”

Men känslan av total uppriktighet i sådana utgjutelser tar överhand och förmår läsaren att acceptera helheten som ett uttryck av en levande människas inre. Då sväljer man utan svårighet en ordrik kärleksförklaring till ett stycke Stockholm som till exempel Lilla Essingen – ”en ö full av märkvärdiga människor, arbetare mest, som kämpade och slet för att foga sig efter alla visslor, fröknars visslor, magistrars visslor, fabrikernas visslor, allt för att verka normala enligt ett mönster som skurits någonstans /…/ de sanna och sköna förlorarnas ö, den första i en oändlig arkipelag”.
Har man med egna sinnen upplevt verklighetsbakgrunden till ett sådant stycke poetisk prosa kan man ju bara kapitulera och ta till sig Klas Östergrens version som den sanna diktarvision den faktiskt är.