”/.../ för var det något han inte tyckte om så var det stora ord, de dolde och skymde bara, de stora orden, de lät inte det som var få vara och leva, utan tog bort det, in i något som ville vara stort /.../”.
Så skriver Jon Fosse om en av gestalterna i den tvådelade prosaboken ”Det är Ales/Sömnlösa” som idag kommer ut i Urban Anderssons översättning. Men citatet kan lika gärna läsas som en flyktig beskrivning av Fosses eget författarskap, ty vad som utmärker hans prosa och dramatik är väl att orden själva måste vara små och tunnsådda för att ge plats åt allt det där väldiga som drabbar figurerna i hans prosa och dramatik.
På baksidan av den nya lilla boken vill man beskriva de två historierna som på en gång ”moderna medvetandeströmmar” och ”uråldriga folksånger”.
Och, ja, mellan dessa båda brofästen löper den tunna valvbåge av ljus och mörker och av liv och död som oavlåtligt livnär varandra i Fosses säregna skapelser. Så också i de här två korta berättelserna, som på författarens omisskännliga vis genomsyras av en förtätad ostördhet i de långsamt framvällande och punktlösa satserna, i språkets suggestiva rytm och i de markerade miljöernas liksom omslutna rymder där varje människa är sin egen lilla flämtande stjärna – svag men besjälad.
Denna på en gång skröpliga tillvaro och existentiella orubblighet företräds i bokens första berättelse av en åldrad kvinna som befinner sig i sitt lilla hus – ”hon är bara här, utan att vara här, dagarna kommer, dagarna går” – och som i tvångsmässiga upprepningar sörjer och minns sin man Asle som försvann på sjön för mer än 20 år sedan. Så får minnesbilderna verkligt liv, och Fosse suggererar fram en sällsam närvaro i frånvaron som omärkligt beblandar sig med en annan Asle, en liten pojke som drunknade på samma plats för ännu längre sedan.
Den andra berättelsen är till synes helt frigjord från den första och beskriver hur ett ungt par, Asle (åter igen) och Alida, på flykt undan kylan och vätan irrar runt en natt i flydda tiders Bergen (Bjørgvin), på jakt efter ett härbärge där Alida kan föda sitt barn. Utan några uttalade kopplingar mellan de två historierna, lockar Fosse ändå fram små intuitiva och arketypiska korrespondenser mellan dem. Som genom dimslöjor framträder i båda berättelserna västra Norges karga kustland om senhösten och ett vildsint hav som slukar människor och lämnar andra kvar med ingenting annat än det mest elementära: perception, minne, tanke och den sköra närvaron i rummet. Den tröstlöst avfolkade världen genomsyras så av kyla och mörker, men av ett dunkel som på Fosses vis inte är svart utan vitt, och där detta vita på Fosses vis inte innefattar ljus utan tomhet, och där denna tomhet i sin tur är en förutsättning för liv.
Genom att så skala ned berättandet till ett ögonblickligt urspråk, till en sorts fenomenologi, avlägsnar han all den bråte som häftar vid ett människoliv men som inte betyder någonting. Kvar blir då den solitära och faktiska människan och den konkreta mystik som ramar in hennes liv i den omedelbara omgivningen. Och för varje språklig omtagning, för varje repetitiv minnesbild eller sinnesintryck hos gestalterna, tillkommer en ny liten detalj eller till synes banal iakttagelse, och successivt blir vi som läsare vittnen eller rentav medskapare till den mänskliga själens skugglika avtryck i världen. Och att få bevittna ett konstverks gradvisa tillblivelse under själva läsningen är en ren ynnest och fullkomligt hänförande.
