Hélène Cixous tycks vara fascinerad av själva skrivakten. I hennes texter är det rentav så att språket är huvudperson och hjälte. Också skrivandet som njutning är centralt i hennes starkt metafiktiva författarskap. I en laddad förlossningsscen i en av hennes böcker ställs frågan: ”Vad var det som kom ut? // Pojke eller flicka? Det är ett språk!”
Det är framförallt födelsemetaforen, kvinnans födande som bild för det konstnärliga skapandet, som fascinerat litteraturvetaren Kerstin Munck och fått utgöra utgångspunkt för hennes studie Att föda text. Detta är för övrigt den första boken på svenska om Hélène Cixous rika och mångfacetterade författarskap. Arbetet har ett tydligt genusperspektiv. Via födelsemetaforen, där det är skriften som förlöses, rubbas den patriarkala ordningen. Och när den som håller i pennan dessutom ses som en mor ifrågasätts rejält den gamla föreställningen om författaren som
man, menar Munck.

I Sverige är Cixous inte särskilt välkänd, och endast ett fåtal av hennes arbeten är översatta till svenska. Hon debuterade med en novellsamling 1967, under det decennium då feminismen blev en viktig rörelse runtom i Europa. Då hade hon sedan drygt tio år bott i Frankrike dit hon flyttat från Algeriet. Båda hennes föräldrar var judar, modern tysk judinna, fadern spansk-fransk jude, och den judiska bakgrunden har spelat en viktig roll för hennes författarskap. Redan från början var hon klar över att det hon skrev och skulle komma att skriva utgjorde en helhet, och dessutom var något helt nytt. ”Jag inleder en ny form av litteratur”, deklarerade hon självmedvetet.
I en sinnrik lek med språkets mångtydighet och genom djärva, nya ordbildningar utför hon ett slags dekonstruktion à la Derrida, varvid det färdiga och etablerade ställs på huvudet. Hon utmanar etablerade symboler och ger dem nya innebörder.

Den skräckinjagande Medusabilden, till exempel, blir i Cixous kända text ”Le rire
de la Méduse” (Medusas skratt) en symbol för den skrivande kvinnan. Kvinnan skriver med ”vitt bläck”, det vill säga med modersmjölken. Därmed illustreras återigen förbindelsen mellan författarskap och födande på ett tydligt sätt.
Cixous är inte bara skönlitterär författare utan också litteraturforskare som skrivit en doktorsavhandling om James Joyce. Under många år har hon undervisat vid Paris åttonde universitet, dit studenter från hela världen kommit för att delta i hennes berömda lördagsseminarier. Vid universitetet har hon även startat ett kvinnovetenskapligt forskningsprogram, och sedan 1980 förestår hon ett centrum för kvinnovetenskapliga studier. Cixous har också blivit känd för sitt samarbete med Ariane Mnouchkine, kvinnan bakom den berömda Théâtre du Soleil i Paris.
Cixous anses med rätta vara en svårläst författare, bland annat genom texternas starkt självbespeglande drag och det därmed förknippade bruket av intertextuella referenser. Det är som Kerstin Munck framhåller inte lätt att göra
några handlingsresuméer av Cixous skildringar, då det som ”händer” huvudsakligen ”händer” i språket. Cixous kräver utan tvivel en hel del av läsaren som medskapare av texten. Men Kerstin Munck är en kunnig och säker ciceron som hjälper oss att hitta rätt i Cixous ibland snåriga textvärldar.

I ett inledande kapitel redogör Munck noggrant för sina teoretiska utgångspunkter. Detta kapitel är av stort intresse i sig, då det där förs intressanta resonemang dels kring olika metaforteorier, dels kring självbiografiskt skrivande, autofiktion och vittneslitteratur. Cixous placeras också in i en tradition och i ett större sammanhang.
Bokens övriga kapitel är rubricerade ”Fadern”, ”Modern”, ”Barnet” och ”Text, min kropp”. Det finns många biografiska fragment inströdda i Cixous texter. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och från sin släkts historia. Hon leker med faktabaserade detaljer och problematiserar därigenom gränsen mellan språk och verklighet.
Cixous förlorade tidigt sin far, och sorgen över faderns
död har på många sätt präglat hennes författarskap. Det är fadern som för in dottern i språkets värld. För henne blir skrivandet även ett sätt att acceptera förlusten av fadern.

Modern, barnmorska till yrket, är dock både berättartekniskt och tematiskt minst lika viktig för Cixous författarskap som fadern. Till skillnad från fadern står modern för det jordnära förnuftet och för livserfarenhet. Den kärlek till modern som tydligt framträder i många romaner bryter av mot de avskräckande modersporträtt som det finns ganska gott om i litteraturen, till exempel hos Simone de Beauvoir och Marguerite Duras. Modern ges i Cixous texter ibland rollen av en samtalspartner som med inskjutna repliker kommenterar det som sker.

Men i romanen ”Osnabrück” har hon tilldelats huvudrollen. Denna roman, som är en del i en algerisk trilogi, skildrar Vichyregimens judeförföljelser under andra världskriget och den franska kolonialmaktens grymhet i Algeriet. I sin analys av dessa texter och de spår av Förintelsen som
där finns, väljer Munck att se dem som exempel på vittneslitteratur.
Cixous skriver på liv och död, menar Munck, författarskapets stora teman är Livet och Döden. Cixous är också en viktig feministisk författare. Vid sidan av Simone de Beauvoir och Luce Irigaray framstår hon som en av de mest betydande franska feminister som inspirerat kvinnor att våga bryta med den manliga dominansen. I hennes författarskap sätts våra könsidentiteter i gungning.