Carlo Maria Martini, född 1927, är jesuit. Han har varit professor i exegetik och rektor för Gregoriana, det förnämsta påvliga uni­versitetet, men flyttades 1980 till ärkebiskopsstolen i Milano. Där tog han som en särskild uppgift att lära unga människor att läsa Bibeln meditativt, lectio divina. Han inbjöd dem att en dag i veckan komma till katedralen, och tillströmningen blev snart så stor att piazzan utanför fick tas i anspråk för de tusentals ungdomar som samlades. 1987 grundade han också en lärostol för icke-troende, la cattedra dei non credenti. Han tycker om debatt, har exempelvis diskuterat tron med Umberto Eco, vilket har resulterat i en liten bok med titeln ”In cosa crede chi non crede?” (Vad tror den som inte tror?)

Vid det senaste påvevalet hade Martini många anhängare men steg åt sidan av hälsoskäl. Hans önskan var att få fortsätta sin forskning i Jerusalem, men hans sjukdom kräver en vård som han bara kan få i Italien, varför han har bosatt sig i Rom. För ett par år sedan gav han ut den intagande lilla boken ”Mina tre städer. Rom, Jerusalem, Milano”.

Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om. Men hans böcker går ut i miljoner och nu har han givit oss sitt kyrkliga testamente i en bok med den sällsamt suggestiva titeln ­”Jerusalemer Nachtgespräche” (Nattliga samtal i Jerusalem), med undertiteln ”Über das Risiko des Glaubens” (Om trons risker). Hittills har den bara utkommit på tyska.

Som medförfattare står Georg Sporchill, en tysk jesuit verksam bland gatubarn. När de fick veta att pater Georg skulle göra ett längre besök i Jerusalem, där Martini då befann sig, bad de honom ställa deras frågor till kardinalen. Läsaren kan konstatera att svaren i boken ibland kan avvika från den gängse kyrkliga normen; kyrkoledaren/exegeten talar fritt ur hjärtat:

”Ungdomar är på väg, och det är det viktigaste. De har något att säga oss. De är kyrka, vare sig ­deras tankar överensstämmer med kyrkliga föreskrifter eller ej. – Själv måste jag säga att besvärliga människor och kritiska studenter alltid har tilltalat mig.” Inte för att kardinalen tycker sig ha något att lära dem, säger han, men han vill hjälpa dem att lyssna till ”den inre Mästaren” och sedan välja det som är rätt för var och en. Varje människa lever i ett eget partnerskap med Gud, men bör också ha vänner att rådfråga.

Beträffande kyrkans situation säger Martini att han har arbetat för en fattig och ödmjuk kyrka, en kyrka som skulle ge utrymme för människor att tänka vidare och inge de modlösa mod, en ung kyrka. Men – och här märker man en ton av besvikelse – ”dessa drömmar har jag inte mer. Nu, ­efter fyllda 75, har jag beslutat ägna mig åt att be för kyrkan”.

När Martini ber för kyrkan, Guds folk, ber han om mod. Mod att fatta beslut. Man kan förslösa sitt liv av ren beslutsångest. Hellre ett felaktigt beslut än inget ­beslut. Beslutar man fel i god tro får man Guds hjälp att rätta till det. ”Den som har mod gör också fel. Men det är bara modiga människor som kan förändra världen till det bättre.”

”Om någon lämnar kyrkan ­eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll /…/ Kyrkans, församlingens uppgift är att utgöra en ram som inspirerar och stöder, inte ett läroämbete som den kristne skall vara beroende av och ofta kan ta till förevändning för att gå sin väg. De ansvarig i kyrkan, även biskoparna, behöver en stark och självmedveten partner, som genom Bibeln har skaffat sig en personlig mening och ett pålitligt samvete.”

Den svåraste krisen i katolska kyrkan sedan reformationen utlöstes av Paulus VI:s encyklika ”Humanae Vitae” sommaren 1968, med dess onyanserade och kategoriska förbud mot preventivmedel. Man kan hävda att denna encyklika aldrig blev ”mot­tagen” av kyrkans stora flertal och därför enligt klassisk teologisk uppfattning inte kan betraktas som kyrkolära.

Martini säger inte detta, men han konstaterar att encyklikan har gjort stor skada och kommit många att lämna kyrkan, som förlorat sin roll av samtalspartner och lärarinna. ”Det kyrkliga läroämbetet har nog under tidernas lopp talat för mycket om sjätte budet. Ibland är det bättre att tiga än att tala … – När kyrkan uttalar sig måste hon alltid kunna hänvisa till Bibeln. Och Bibeln är anmärkningsvärt fåordig när det gäller sexualitet.”

Katolska präster skall leva ogifta. Detta, betonar kardinalen, kräver en stark personlighet med direkt kallelse till celibat. ”Alla som har prästkallelse har kanske inte fått denna nådegåva. Vår kyrka be­höver nog ta saken till förnyad prövning (sich etwas einfallen lassen).” Det är ett yttrande som väger tungt. Man kan inte påstå att alla prästkandidater har en stark personlighet, men varje präst borde ha det.

I alla frågor söker Martini svaret i Bibeln och ofta i Andra Vatikankonciliets utläggning av den. Den romerska biskopssynod som skall samlas i Rom i oktober får inte ifrågasätta konciliets accepterande av den historisk-kritiska exegetiken, varnar han. ”Läro­ämbetet (Magisteriet) står inte över Guds ord; det är dess tjänare, säger konciliet. Men det finns krafter som vill att synoden ­ålägger katolska bibelforskare att arbeta under Magisteriets kont­roll …”

Att läsa Carlo Maria Martini – just nu läser jag hans lilla bok om Kyrkan, Die Kirche – innebär för mig att bli direkt tilltalad. En röst talar till mig, en röst som kanske mer än någon annan är biblisk, Bibeln mediterad i vördnad och kärlek. En gränsöverskridande röst, ur kyrkans hjärta.