Mellan 1925 och 1960 var Cypern en brittisk koloni; från mitten av 50-talet och fram mot slutet av decenniet ställde de grekcypriotiska rebellerna EOKA till svåra problem för kolonialmakten. Den engelska författaren Sadie Jones – vars debutroman ”Den utstötte” (2009) utspelade sig strax efter andra världskriget – har i sin andra roman valt att studera hur den terroristliknande gerillakrigföringen påverkade brittiska militärer förlagda på ön.

Bokens huvudpersoner är major Hal Treherne och hans fru Clara och deras två döttrar. Boken inleds 1946 med en bakgrund, man skulle kunna säga att två ”krigiska” släkter gifts ihop, både Hals och Claras familjer innehåller ett antal militärer. Den egentliga handlingen tar sin början tio år senare på Cypern då Hal blir placerad vid en bataljon i Episkopi.

Lite grovt uttryckt är romanen indelad i tre delar eller faser. Hal vänjer sig vid de nya förhållandena. Hans förra placering var Tyskland, på Cypern är det mer att göra. Hal skrider till verket med den rättrådighet som är hans signum. Förhållandet till hustrun är gott och kärleksfullt så länge som terroristbekämpningen fungerar någorlunda. Under major Hal Trehernes överinseende begår man husrannsakningar, lagför och frihetsberövar misstänkta rebeller.

Men ett antal blodiga attentat sprider oro och frustration bland de brittiska soldaterna och av en tillfällighet får Hal veta att några av hans soldater förbrutit sig mot civila.

Nu inleds den andra fasen. Den moraliskt förträfflige och mycket naive Hal drar igång hela maskineriet för att de skyldiga ska få sina rättmätiga straff. I det längsta invaggar hans överordnade – överste Burroughs – honom i tron att så kommer att bli fallet. Men det enda vittnet har tydligen plötsligt ”övertalats” att ändra sitt vittnesmål. Det som har skett får under inga omständigheter komma till allmänhetens kännedom, det är Englands rykte som står på spel. Hal får sin världsbild demolerad och detta får återverkningar på hans familjeförhållanden. Relationen mellan Hal och Clara är nu svårt ansträngd.

Den tredje delen av boken beskriver på ett närmast hårresande sätt hur en människa med ett från början starkt rättspatos sakta men säkert bryts ner på grund av en uppenbarligen indifferent omvärld. Fler oegentligheter kommer till Hals kännedom, men han har ingenstans att ta vägen med sina samvetsbetänkligheter. Mer ska inte avslöjas på denna plats.

Det här är en roman helt renons på svagheter; språk, struktur, gestaltning, allt sådant är gott. Berättelsen är uppbyggd som en grekisk tragedi med en kuslig peripeti. På ett skenbart enkelt, filmiskt, närmast självlysande sätt – med många briljanta infall och iakttagelser – lyckas Sadie Jones bland annat beskriva huvudpersonens moraliska dilemma och de förändringar eller snarare förskjutningar som pågår i hans inre, hur hans innersta riktningsvisare tidvis osäkert börjar darra.

Det intressanta med major Treherne är förstås att han själv inte lägger märke till några förändringar, han är inte den introverta sorten; det är hustrun Clara och vi – läsarna – som våndas över det sluttande plan han befinner sig på.

Det måste också sägas att översättaren Joakim Sundströms eventuella vedermödor inte heller denna gång märks; vilket alltså vad gäller detta otacksamma yrke är det högsta betyg man kan få.