Den börjar inget vidare, Håkan Nessers andra roman (av fyra planerade) om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge. Läsaren kastas på första sidan rakt in i mördarens anteckningsbok. ”Jag är inte som andra människor … Jag vet att jag är utvald”, babblar han på. Hjälp, tänker jag, inte ännu en meningslös psykopatdeckare. Nesser kan väl bättre än så?

Visst kan han det, mycket bättre. Redan efter ytterligare några sidors läsning av den nya romanen En helt annan historia är den inledande oron som bortblåst. Det är möjligt att mördaren är psykopat, men Nessers skildring av denna skurk är allt annat än spekulativ och förutsägbar. Den rymmer många gåtfulla bottnar och överraskningar. Och det visar sig efterhand att de regelbundet återkommande utdragen ur anteckningsboken utgör bokens höjdpunkter, såväl när det gäller spänningen som framställningskonsten. Däremellan får vi följa polisens utredningsarbete och jakten på den gäckande författaren till anteckningarna. Det är också välgjort och spännande, men riskerar att bli lite långrandigt. Romanen är på nästan 600 sidor, endast en tiondel av dessa upptas av mördarens dagbok.

Storyn då? 2002 sammanstrålar av en slump sex svenskar på semester i Bretagne, två par och två singlar. De börjar umgås. Det solas och badas. Det äts och dricks friskt. Och det flirtas en del över äktenskapsgränserna. Någonting går riktigt snett, och fem år senare mördas en efter en i den lilla gruppen. Till det egendomliga hör att mördaren förvarnar polisen, närmare bestämt Barbarotti personligen, med brev om vem som skall bli nästa offer. Hur hänger offrens liv samman? Vad ligger bakom morden? Vem är brevskrivaren och mördaren?

Ja, här finns mycket att fundera på, inte bara för polisen utan också för läsaren. Varför är till exempel handlingens nuplan minimalt tidsmässigt förskjutet – till sommaren 2007? Vad är sken och vad är verklighet i anteckningsboken? Rätas verkligen alla frågetecknen ut?

Det är som vanligt en fröjd att läsa Nessers lättflytande, underfundiga och eleganta prosa. Porträttet av den nya romanhjälten Barbarotti, som inleddes i fjolårets ”Människa utan hund”, fördjupas här avsevärt. Hans underhållande, lätt blasfemiska men också sympatiska rådslag med Vår Herre fortsätter. Funderingarna om stort och smått, jobbet och kärleken likaså. Barbarotti har en del likheter med en viss Wallander, men jag tycker redan efter två böcker att den sistnämnde framstår som den mindre levande och mera klichéfyllda av dem. ”En helt annan historia” erbjuder först som sist en riktigt raffinerad mordgåta. Vägen till den oväntade upplösningen kantas som sagt av en del longörer. Det skall mycket till för att hålla intresset och spänningen i en deckare vid liv i 600 sidor. Men tröttnar man tillfälligtvis på senaste nytt i utredningen kan man som läsare i stället göra något som det alltför sällan ges tillfälle till i svenska deckare – stanna upp och njuta av författarens formuleringskonst.