Bland svenska komiker är Robert Gustafsson unik genom sin osannolika kombination av lantlig buskis och sofistikerad svart humor à la Samuel Beckett. Kombinationen speglas i hans ansiktsuttryck som kan växla på ett ögonblick från grövsta bonnighet till nervös aristokratisk förfining. Av medlemmarna i det så kallade Killinggänget är han den ende som är verkligt folklig och samtidigt utstrålar en genialitet på gränsen till vansinne.

Hans publik tjuter av skratt när han gestaltar ännu en absurd rollfigur med konstig dialekt, men man oroar sig ibland för att denne underbare aktör skall drabbas av totalkollaps under trycket från sina inre demoner.

Hans självbiografi är knappast ett litterärt mästerverk men den rymmer intressant information, ett flertal komiska höjdpunkter och däremellan också inslag av tragik, neurotiska kriser och sammanbrott i en med åren alltmer hektisk tillvaro på nöjets estrader. Roligast är skildringen av ungdomsåren i Skövde, då den lätt aparte skolpojken Robert – son till en verkmästare på Metzlers däcksfabrik i Tibro – tillsammans med kompisen Niclas oavbrutet tränar för att bli uppmärksammad som lustigkurre i familjekretsen, på klassens roliga timme, i lokalrevyer, lokalradion och alla andra sammanhang som en västgötsk småstad med begränsade resurser kan erbjuda.

Samtidigt svärmar de båda ynglingarna kulturambitiöst för Fassbinders filmer, men paradoxalt även för folkliga artister som Thore Skogman.

I denna ungdomsskildring från Skövde finns en betagande oskuld som snabbt förflyktigas när Robert så småningom hamnar i kaotisk storstadsmiljö, utbildar sig till skådespelare och efter mycken möda lyckas etablera sig i den kommersiella nöjesbranschen.

När han så småningom får sitt stora genombrott som populär aktör i Björnes Magasin på tv och sedan som medlem av Killing-gänget, blir han snabbt rikskändis och hamnar i strålkastarljuset i sådan grad att tillvaron tidvis blir alldeles hysterisk.

Till hysterin bidrar att han utvecklas till en arbetsnarkoman som åtar sig fler uppdrag än han egentligen orkar med och därmed tidvis försummar sin familj. Robert Gustafssons liv blir en emotionell bergochdalbana där det vimlar av berömdheter, fester, tv-framträdanden, sköna kvinnor, gräsliga ångestupplevelser, magbesvär och beroende av diverse piller – allt skildrat med berömvärd uppriktighet men ibland en smula mekaniskt och pliktskyldigt som om han egentligen inte var så engagerad i den värld som omger honom utan enbart i kravet att ständigt prestera nytt inför publiken.

Det han berättar är ofta fascinerande men framställningen blir ibland alltför rapsodisk och anekdotisk. Någon egentlig miljöskildring eller personkaraktäristik ger han sig sällan tid till. Höjdpunkterna består av komiska dialogscener som gör sig bäst när författaren framför dem i ljudboksversion och därvid får tillfälle att demonstrera sin enastående förmåga att härma andra människors röster. Hans imitationer av Ingmar Bergman, Per Oscarsson eller diverse gubbar på den västgötska landsbygden blir sålunda enastående roliga, fast enbart om man lyssnar på ljudboken.

När Robert Gustafsson däremot högläser i eget namn som bokens berättare låter han alltför ofta som en datorprogrammerad robot, och hans språk förlorar det mesta av sin must och färg. För att liva upp framställningen har man i ljudboken lagt in ett antal ljudeffekter som telefonsignaler, publiksorl, skratt, djurläten och liknande, men det hjälper inte särskilt mycket.

Kanske sammanhänger Robert Gustafssons robotliknande sätt att läsa högt med ett neurotiskt problem som han självrannsakande återkommer till gång på gång i sin bok: hans svårighet att finna sin egen identitet bakom alla komiska masker och rollfigurer.

Förmodligen är detta ett trauma för alla stora clowner och underhållare. Ju mer de utvecklar sin scenkonst desto mer försvinner deras egen inre människa och ersätts av en ångestfull tomhetskänsla. Kanske är det denna känsla av identitetsförlust – och inte bara förläggarens tjat eller den hängivna publikens önskningar – som förmått Robert Gustafsson att söka återfinna sitt verkliga jag i självbiografins form.