Religionen bär skulden till några av världshistoriens värsta brott. Också på det privata planet kan religiöst grundade val och handlingar bli förödande. Det får Hayat Shah i dramatikern och skådespelaren Ayad Akhtars debutroman ”Apelsinskalen” bittert erfara. Med några intriganta ord och ett i hemlighet avsänt brev sätter han en sten i rullning som får hela liv att rämna. Och när katastrofen är ett faktum är det för sent att ångra sig.

Tillvaron för tioårige Hayat är inte alltid så rolig. Hans ständigt grälande medelklassföräldrar använder honom som slaskhink och ofrivillig terapeut, och det finns inget han inte tvingats höra om pappans kvinnoaffärer och supande eller mammans självpåtagna martyrskap.

Men så anländer Mina, mammas bästa vän från uppväxten i Pakistan, på flykt från sina förtryckande föräldrar och sin före detta man, som hotar att ta hennes lille son ifrån henne. Och med henne i huset får livet med ens en helt ny lyster.

Hayats föräldrar är sekulära muslimer – hans pappa är direkt fientligt inställd till allt vad religion heter och hyser inget annat än förakt för den lokala församlingen och dess inte sällan fördomsfulla och hycklande medlemmar.

Mina är däremot både varmt troende och liberal i sin syn på Koranen och hur den ska tolkas. Och snart har hon fått en hängiven elev i lille Hayat, som inte bara bestämmer sig för att bli en ”hafiz” – en person som lär sig hela Koranen utantill – utan dessutom förälskar sig i henne. Kärleken och tron ingår ett farligt förbund, och när Mina träffar en judisk man slår svartsjukan till.

”Apelsinskalen”utspelas i en förort till Milwaukee, där författaren själv har vuxit upp som andra generationens invandrare med pakistansk bakgrund.

Handlingen är förlagd till 80-talet, en tid då islam mer betraktades som en annorlunda trosriktning än som en grogrund för terrorism. Därmed kan romanen behandla frågor om identitet, tro och tillhörighet i USA på ett både friare och mer grundläggande sätt än om den hade utspelats efter elfte september.

Den berättar om vad det kan innebära att växa upp som muslim i väst, och om alla de olika schatteringar och skilda sätt att tänka som mer eller mindre konfliktfyllt existerar sida vid sida inom det muslimsk-amerikanska samhället.

Den här aspekten av romanen är både givande och störande. Givande för att man faktiskt lär sig en hel del, störande för att det bitvis känns mer som läxor och lektioner än som en integrerad del i berättelsen. Som tur är vägs undervisandet upp av den levande skildringen av en familj i kris och det inkännande porträttet av en pojke på gränsen till vuxenlivet.

Berättelsen har också ett driv som gör det svårt att sluta läsa – trots att man redan från början vet att det kommer att sluta illa är det ändå spännande att följa Hayat och Mina mot den oundvikliga avgrunden, särskilt som skildringen också rymmer både humor och en hel rad ljusglimtar.

Sist men inte minst väver Akhtar in en lika ärlig som modig diskussion om antisemitismen inom islam, vilket utöver allt annat också gör romanen till en brännande angelägen samtidskommentar.