”En människa får inte dö i förtid” – hur ska man tolka detta påstående? För mig, och säkert fler med mig, framstår detta som ett moraliskt ställningstagande – ingen ska behöva uppleva en för tidig död. Men då Ak Welsapar i sin roman ”Kobra” lägger orden i Herr kamrat presidentens mun blir betydelsen en helt annan. Då någon dör i förtid, företrädelsevis en person med avvikande åsikter, är detta en ”naturlig” död – den naturliga konsekvensen under den rådande regimen, där medellivslängden för en dissident är avsevärt mycket kortare än för en partimedlem.
Det märks att skildringen av den infernaliske diktatorn i ”Kobra” har sina rötter i författarens egna upplevelser. Welsapar emigrerade till Sverige 1994 efter att ha utsatts för förföljelse i sitt hemland Turkmenistan, där han fortfarande är en svartlistad författare. Betecknande är också att Welsapar har upplevt diktaturens fasor såväl i ett sovjetiskt som ett postsovjetiskt Turkmenistan – dock under ledning av samme envåldshärskare, Sapurmurat Nijazov, som inte lämnade ifrån sig makten förrän vid sin död 2006. ”Kobra” är en otäckt dokumentär allegori över en totalitär regim, kryddad med centralasiatisk folktro, djursymbolik, skrönor, Sovjetspråk, citat från Stalin och litterära referenser till inte minst den magiska realismen och Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.
Plötsligt dyker det bland människorna upp en underlig gestalt med tunt hår, små öron tätt klistrade intill huvudet, en bred haka och ett par klotrunda, iskalla ögon som ingjuter skräck i den han talar med. Det är kobran som förvandlad till människa ska hämnas på mänskligheten för ödeläggelsen av hans hem i öknen. Denne Musa Tjoli lär sig snabbt det politiska ränkspelet i ett postsovjetiskt Turkmenistan och snart befinner han sig vid självaste Herr kamrat presidentens sida.
Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att läsaren får följa kampen mellan i huvudsak två människor – eller ska jag säga djur? – vars förvandling mellan partipamp och kobra, president och ökenreptil är både grotesk och trovärdig.
Romanen ger en unik inblick i despotins otäcka psykologi där den förvrängda retoriken äter sig in i föreställningen om människans unika värde – ”Herr kamrat presidenten älskar oss, han känner varje obetydlig persons värde!”, ”Den som bryter mot byråns beslut blir ingenting!” – allt medan Herr kamrat presidenten sitter i sin helikopter och skriver kontrakt i himlen, utger sig för att ha uppfunnit skuggorna och skryter med sina planer på att ställa om årstiderna så att bomullsodlingarnas avkastning ska öka.
Som litterärt projekt hotar ”Kobra” stundtals att köra fast i sin vilja att förmedla ett budskap. En nedbantning av de drygt 600 sidorna, en tätare handling, färre omständliga monologer som skriver mig på näsan vad författaren menar hade varit önskvärt. För detta är som sagt en roman med ett viktigt budskap.
Welsapar har tecknat konturerna av en inverterad Gud – allsmäktig men utan ambitionen att ge människor tröst och mening. Nyckfullt och slumpartat som livet självt härskar Herr kamrat president i ett rike där människans skuld ter sig lika oklar som i en roman av Kafka. Efter att ha läst ”Kobra” känns det inte längre självklart att använda sig av metaforen ”djungelns lag” för att beskriva ett obarmhärtigt samfund. Den intentionslösa naturen framstår i skuggan av den perverse härskaren snarare som ett oskyldigt offer. Detta är en roman som visar att ”terrorns och godtyckets lag” är den mest fruktade av dem alla, och med detta sagt ger jag sista ordet till Kobra: ”Tro mig, det starkaste giftet är mänsklig saliv!”
