Trender och moden spelar en allt större roll för de regler vi tillämpar i samhällslivet. Sedan ett par decennier har rättsskipningen kring sexuella övergrepp ofta lystrat till vetenskapliga kvacksalvare i tjänst hos tvivelaktiga teorier och en lika tvivelaktig praktik. Vissa domare har kritiklöst abonnerat på ”specialisternas” utsagor också då dessa saknat all rimlighet.
Också andra trender präglar domstolarnas bedömningar. En avgörande skillnad mellan domar som gällt mord, övergrepp, rån och stöld och domar som gällt incest eller pedofili är att de förra så gott som aldrig faller utan erkännanden eller övertygande bevisning, under det att de senare som underlag godtar indicier och genom förhör och terapi utvunna troligheter eller bara möjligheter. Varför är beviskraven så helt olika? En tredje allt mer synlig brist när det gäller hantering av grova brott gäller den dömdes fortsatta öde - fängelse
eller vård? Besluten grundas på förment vetenskapliga men i verkligheten dubiösa rön.

Ulf Olsson som våldtagit och mördat en tioåring och sannolikt ännu ett offer anses vid den rättspsykiatriska undersökningen som psykiskt sjuk också då dåden utfördes och föreslås dömd till rättspsykiatrisk vård, ”så meningsfull att han kan komma tillrätta med sig själv”. Alternativet, att anses som psykiskt frisk, måste alltså ha förelegat som en möjlighet. Hur ser en psykiskt frisk våldtäktsmördare ut? En sådan profil vore det intressant att få tecknad. Sedan nu en grupp psykologiska augurer sagt sitt bollas saken vidare till Socialstyrelsen. Intresset har tynat för de mördade, omsorgerna koncentreras till gärningsmannens hälsa och rehabilitering.
Dessa praktiker behandlas i en ny bok, Svensk vittnespsykologi. Här har sammanställts 15 granskningar av de kunskaper - faktiska eller bara luftkunskaper - som ligger till grund för den rättsliga prövningen i vårt land. Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid
Handelshögskolan i Stockholm, har en sund och ovanlig skepsis beträffande sitt ämnes räckvidd och dess juridiska relevans. Hans essä ”Psykologiska bedömningars ofullkomlighet och rättssäkerheten” berör svagheter som blir ödesdigra när en aningslös och självmedveten ”expertis” kommer in i rättsmaskineriet. Kliniska bedömningar av brottslingars farlighet gjorda av psykiatrer och psykologer har visat sig vara inte bara intill det meningslösa divergerande utan också helt otillförlitliga.
Lennart Sjöberg, som behandlat dessa och andra problem i SvD (23/2 1998, 8/4 1998 och 28/9 2004), tar upp dem närmare i den här boken och gör rent hus med den pseudovetenskap som haft fritt spelrum och trohjärtat stöd från överheten.

I sina två bidrag, ”Vittnespsykologins roll i rättsväsendet” och ”En minnesbild inplanteras”, tar Nils Wiklund delvis upp liknande dilemman som Sjöberg, men från andra synvinklar. Vittnespsykologin är ju en gren av själskunskapen, den bedömer utsagors tillförlitlighet, ett arbetsområde som är
mer komplicerat än man i förstone skulle tro. Wiklund har fört vidare de insikter som i vårt land har Arne Trankell som pionjär - den senares klassiker ”Lars-fallet” skrevs för femtio år sedan men är ännu giltig och upptar med rätta den tyngsta platsen i boken. Uppsatserna har inte valts för att låta oss höra det sista skriket från de här områdena utan för att erbjuda kunskaper som bestått tidens sållning.

I polemik mot behandlingspsykologen Frank Lindblads metoder - dokumenterade både i en doktorsavhandling och i ett ödesdigert ingripande i styckmordsprocessen - kommer Wiklund till slutsatsen att en rad barnpsykologiska utredningar varit till direkt skada för rättsprocessen och lett denna på villovägar. Han tar upp de sneda effekter som uppstått genom felaktiga förhörsmetoder där förutfattade meningar i namn av barnens väl fått fritt spelrum, med ledande frågor, insisterande tjat och i bakgrunden en axiomatisk dogm att barn alltid talar sanning. Här kommer vittnespsykologin in i bilden, som korrektiv
till de manipulerade situationer där polisundersökning, terapi och anklagelser blandats i en osalig röra.
Rättsväsendets debacle sammanfaller med barnets debut på fru Justitias arena, för vid pass tjugu år sedan. Sexuella närmanden och övergrepp mot barn, ofta i incestsammanhang, blev ett huvudämne för barnavård, skolor, polis och domstolar. En våg av indignation svepte över världen, skyldiga och oskyldiga fastnade i de stora svepen. Nu skulle barnen komma till tals.
Förhörsmetoderna var primitiva och aggressiva, och kunskapen om hur och vad man skulle fråga dem var närmast lika med noll. Pappor undrade om de vågade bada sina småbarn.

Anita Cederström drar i uppsatsen ”Forskning om förhör med barn” in åtskilliga viktiga rön som gjorts i utlandet (S J Ceci, Elizabeth Loftus med flera) här visas hur suggestibla barn är i sådana situationer, hur angelägna de är om att vara till lags, vilken fantasi de kan ådagalägga om de får den adekvata stimulansen och de ledande frågorna.
Astrid Holgerson,
förgrundsfigur på det här fältet, bidrar med två uppsatser, en generell, om ”Vittnespsykologins roll i rättsväsendet”, och en speciell som är identisk med hennes yttrande i processen mot Christer Pettersson. Holgerson har vid flera tillfällen gjort stor nytta. I Palmemålet hade hon nog rätt beträffande osäkerheten i Lisbeth Palmes vittnesmål, fast den friande domen ändå såvitt jag förstår blev fel, i styckmordshärvan blev hon utbuad därför att hon hade rätt men gick emot en mediepopulistisk folkstorm där inhyrda kändisar tilläts att styra hela processen.

Det kanske mest ödesdigra kapitlet i den här historien är den utlöpare från Freuds psykoanalys som omsider togs om hand av psykologer, psykiatrer och terapeuter. Det gäller tron på förträngda minnen av svåra upplevelser, och möjligheten att genom behandling väcka dem till liv. Illabefinnande, tillkortakommanden, ibland bara olust, men också grava störningar, mest hos unga flickor och kvinnor, misstänktes vara följder av sexuella övergrepp, ofta från
fäder, styvfäder eller farfäder.
En rad auktoriteter från skilda yrken ställde upp som garanter och farsoten blev snart självgående, inte sällan använd som skamgrepp i familje- och relationskonflikter.

Att någon i egenskap av psykoanalytiker anses som psykologiskt sakkunnig inför skol- eller vårdmyndighet är ett generande missförhållande; att en psykoanalytisk ”specialist” anses representera sakkunskapen inför domstol och påverka rättskipningen är ett underbetyg åt ett samhälle, det visar att det inte längre tar sina vitala institutioner på allvar. Det finns numera en överväldigande bevisning för att sådana förträngningar och efter årtionden ”återvunna minnen” helt enkelt inte existerar.
Flerstädes i den här boken berörs saken, och vill man ha ytterligare en klar och elegant sammanfattning av den här sortens lömska terapi som vi nu hoppas är slutligt förträngd, ja då bör man läsa Germund Hesslows essä ”The Danger of the Therapeutic Culture” som ingår i den nyutkomna samlingen ”Modernity and its
discontents, Sceptical Essays on the Psychomedical Management of Malaise” (Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse).