Den kanadensiska poeten Anne Carson har blivit något av en favorit bland många yngre författare ur skrivarskolegenerationen – och det är lätt att förstå varför. Hon är en sällsynt tekniskt medveten poet, som för den skull aldrig förlorar nerv och känsla i sina dikter. Anne Carson är svårkategoriserad. Hon rör sig fritt i en hybridform mellan lyrik, prosa och essäistik. Där tänjer hon hela det poetiska spektrumet, från framför allt den antika grekiska poesin och rakt in i samtiden.

De antika referenserna är ständigt närvarande – Carson är utöver sitt författarskap också professor i grekiskt litteratur. Men lika förankrad är hon i nutidsmänniskans belägenhet, lika självklart sätter hon fingret på stämningar som i högsta grad är typiska för vår tid.

Som nu, i den senast översatta boken till svenska, ”Makens skönhet”, med underrubriken ”En fiktiv essä i 29 tangos”. Den passionerade tangodansen som kräver två medverkande (”It takes two to tango”) får bli den sammanfattande bilden för bokens tema. Ett sårigt förhållande avhandlas i korta stycken som nog närmast får beskrivas som prosalyriska: otrohet, lögn och inkonsekvenser, men också den starka passion som inte sällan åtföljer känslan av hopplöshet i mindre harmoniska kärleksrelationer.

Carsons diktjag möter sin kärlek under en latinlektion, hon är 15 år gammal och faller handlöst för hans skönhet. De gifter sig, men äktenskapet präglas redan från början av otrohet och svek. Utgångspunkt för hela boken är en utsaga av John Keats, den kanske mest romantiske av romantikens poeter, som skrev att skönheten är lika med sanningen. Men vad blir det av skönhetens sanning när bäraren av den visar sig vara en lögnare? Så får också citat av Keats ledsaga oss in i varje ny tango, som med plågsam närgångenhet plockar isär och tillintetgör utsagan om skönhet och sanning. Anne Carson är en poet som ständigt prövar motsatser som denna, dekonstruerar och sammansätter.

De olika partierna skiljer sig formmässigt från varandra, en del mer lyriskt präglade medan andra är rena prosastycken. Enstavig dialog staplas på varandra i vissa delar, medan diktjagets inre för talan i andra. Men all denna form inuti formen, alla dessa referenser, alltsammans vore ointressant om det inte vore för det som faktiskt berättas.

Kanske framställer jag det här som om ”Makens skönhet” bara kan uppskattas av personer med litteraturexamen eller specialintresse för litterär form. Glöm det. Carson är, liksom många av de antika poeter hon studerat och blinkar åt, en oupphörligt kommunicerande diktare som fungerar på många plan. Jag skulle lika gärna sätta den i händerna på en helt ovan lyrikläsare – för övrigt ett bra boktips för någon som nyligen genomgått en dålig kärleksrelation.

Som all riktigt bra litteratur berör den på många nivåer. Genom Carsons diktröst talar en mängd känslor och sinnesstämningar, från den olyckliga kärlekens desperation, till den krassa insiktens saklighet och med oemotståndliga inslag av lakonisk humor.

Anne Carsons svenska översättare är Mara Lee, och det känns inte som någon tillfällighet. Liksom Carson har Lee i sitt eget författarskap flera gånger sammanfogat klassisk mytologi med moderna miljöer. Men framför allt påminner partier i ”Makens skönhet” mig om hennes tidiga lyriska böcker, kanske framför allt den sensuella diktsviten ”Kom”. Det lågmält pulserande, raka tilltalet, den till synes okonstlade prosalyriken, som kan verka enkel, men långt ifrån är det. Mara Lee har gjort ett mästerligt jobb med att föra över Anne Carsons dikt till svensk språkdräkt. Om många i den unga författargeneration har Anne Carson som förebild bådar det gott inför framtiden.