Den som funderar över journalistikens nuvarande kris och möjliga framtid bör läsa Christer Berglunds bok Dödens väntrum. Reportage. Boken består av ett antal uppmärksammade reportage som tidigare har publicerats i bland annat tidskrifterna Café, Dolly och Upp & Ner. En del av tidskrifterna är som bekant nedlagda sedan länge, men allt sedan texterna ­publicerades för första gången har Christer Berglund haft en entusiastisk skara anhängare.

Han har en särskild stil och ett journalistiskt patos som väcker beundran. I förordet till boken hävdar till exempel SvD:s Martin Jönsson att Christer Berglunds ”journalistik är större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren”.

Om det är sant beror det delvis på konkurrensen, som tyvärr inte är särskilt hård. För visst är Berglunds texter både välskrivna och laddade med en återhållen energi som gör att läsaren bara måste vända ett blad till för att få veta hur det går.

Långt efter det att löpsedlarna har tagits ned söker nämligen Christer Berglund upp människor som varit med om uppmärksammade, omskrivna eller dramatiska händelser. Han verkar ha en sällsynt förmåga att få god kontakt – och människors förtroenden – och en ovanligt stark vilja att förstå vad som sker bakom det som synes ske. Han ger inte upp förrän han har fått svar på sina frågor. Sedan skriver han en berättelse om vad som egentligen hände, och varför.

Det blir ofta oerhört bra journalistik. Ett reportage om Ted Gärdestads död är till exempel både gripande och befriande osentimentalt, på en och samma gång.

Berglunds exakta och knappa prosa fungerar över huvud taget bäst när han nystar upp bakgrunden till ond bråd död eller ett brott. Men den korthuggna machostilen blir ibland en smula komisk. Christer Berglund antyder till ­exempel att tv-journalisten Janne Josefssons rättvisepatos kan förklaras med att han har en äldre, okänd halvbror som i späd ålder lämnades bort av modern, och att det finns ett stort, svart hål i Amelia Adamos själ som både förklarar hennes (dåvarande) äktenskapliga problem och (pågående) osedvanligt framgångsrika karriär.

Den typen av amatörpsykologiska orsakssamband får i alla fall mig att le. De är samtidigt ganska kränkande – men kan möjligen uppfattas som djuplodande i en text som läses en gång och aldrig mer.

Det fungerar sämre i bokform. Den som ägnar tid åt att ta sig igenom en hel bok förväntar sig belöning i form av mer genomtänkta resonemang. Trots dessa invändningar är jag beredd att skriva under på en del av den entusiastiska presentationen i förordet. I dessa tider, när många journalistiska texter är lika trist och oengagerat skrivna som ett pressmeddelande från Pliktverket, är det uppfriskande att läsa Christer Berglunds reportage.

Läsarna påminns om att det bakom varje nyhetsnotis finns en människa av kött och blod, och att det alltid finns en annan sida av saken. Samt att god journalistik inte är samma sak som en nervöst sammanställd balansräkning, utan ett försök att på en och samma gång komplicera bakgrunden till ett skeende – och göra det mer begripligt.