Ulf Lundell.
Foto: Lars Pehrson 30152
Min pappa, som gick till sjöss efter kriget, hävdar än i dag att han på den amerikanska östkusten blev bekant med både Ernest Hemingway och Jack Kerouac. Detta kan möjligen betvivlas, och hör i alla händelser inte hit – mer än kanske som ett bidrag till förståelsen av varför han, en vacker vårdag 1976, dängde en bok i mitt bord och sa att det här, det är nog nåt för dig. Boken var nyutkommen, dess titel ”Jack”. Författaren hette Ulf Lundell och jag var 17 år.
Hur han tänkte är höljt i dunkel. Jag tror inte han hade läst boken själv, men uppståndelsen kring den hade knappast undgått honom, och kanske tyckte han helt enkelt att pojken kan väl för fan inte samla skalbaggar hela livet. Vyerna måste vidgas. Och i så fall träffade han sannerligen mitt i veka livet. Häpen och fängslad plöjde jag boken från pärm till pärm och har väl varken förr eller senare druckit så mycket öl som den sommaren.
Denna min romantiska lojalitet med fenomenet Lundell höll sedan i sig under många år. Först efter ”En varg söker sin flock” (1989) började intresset mattas en smula för att slutligen, på senare tid, reduceras till ett muntert minne av den kraft med vilken hans romaner och sångtexter inverkade på hela min organism, trots att mina litterära intressen under samma period sökte sig helt andra vägar. Antagligen handlade alltsammans om frihetslängtan, oformlig och jagande.
Den titel nu Måns Ivarsson har valt för sin biografi kunde således inte ha varit mera träffande. Lundellcitatet ”Vill du ha din frihet får du ta den” är en praktbanalitet av ett slag som inte många författare kan ta i sin mun utan att verka löjliga. Men Lundell kunde, åtminstone den gången. I andra livets skeden gick det sämre. Åtlöjet, så centralt för uppfattningen av mannen och verket, får vi anledning att återkomma till, är jag rädd. Men först en varudeklaration.
Tusen sidor är mycket. Redan efter tio, hållna i korthuggen kvällstidningsprosa, greps jag av en viss bävan inför uppdraget, men fann mig snart i flödet likt en kork i en flod och läste alla de tre volymerna på bara några dagar, med nöje. Måns Ivarsson, mångårig musikjournalist på Expressen, kan sitt ämne mycket väl och han krånglar inte till det för sig i onödan. Det är pang på; en rak berättelse i kronologisk ordning, från barndomen på Värmdö via succéer och skandaler till gården på Österlen där den i dag 57-årige hjälten bor. Fakta och skvaller i oupplöslig förening, utan krävande djupsinnigheter.
Det är inte fråga om en auktoriserad biografi; Ulf Lundell har inte varit inblandad mer än genom att besvara frågor per korrespondens. Materialet härrör istället från grävande i tidningsarkiv, omläsning av alla romaner och en lång rad intervjuer med personer som på ett eller annat sätt har stått Lundell nära. Ivarsson själv hör inte till de närmaste på samma sätt, men han torde vara en av landets flitigaste besökare av Lundellkonserter och har intervjuat honom för pressen otaliga gånger ända sedan 70-talet.
Att musiken står i förgrunden mer än litteraturen är därför inte konstigt. Varje spår och spelning analyseras; turnéer, kompmusiker, producenter och förebilder – allt sammantaget lite väl mycket av det goda för den som står utanför de initierade rockpojkarnas krets, något som för min del dock ledigt kompenseras av den trots allt goda, övergripande och konstnärligt sett mer allmängiltiga bilden av en ovanlig människas väg. En självförbrännande romantiker och disciplinerad slitvarg som faktiskt överlevde i den djupa grop där andra av samma sort brukar supa ihjäl sig, ohjälpligt.
De bitvis långrandiga skivrecensionerna, där Ivarsson ofta citerar sig själv, uppvägs vidare av ett rikt persongalleri, tillgängligt genom ett utförligt register. Obetalbar är bilden från tidigt 70-tal av Lundell och Mats Gellerfelt, båda tämligen omtöcknade, sovandes i en soffa på diskoteket Alexandra med sina söta huvuden lutade mot Kjerstin Dellerts axlar. Anekdoter som den är ovärderliga i en biografi, och här finns många.
Apropå kamraterna i dessa spalter noterar jag dessutom ett utdrag ur Caj Lundgrens berömmande recension av ”Jack”, där han med karakteristiken ”legitim arvtagare till the beat generation” kanske kan förklara min pappas entusiasm den där gången för längesen.
Den roll Per Wästberg, Gunnar Harding och andra spelade för den unge Lundells gryende författarskap är intressanta nyheter, och jag är övertygad om att andra läsare kommer att frossa med motsvarande nyfikenhet i detaljer om festerna sommaren -67, om fruar och flickvänner, svärsöner ej att förglömma, och den som lockas mest av livets mer kamerala sidor går heller inte lottlös från detta tusensidiga kalas. Ivarsson redovisar allt man rimligen vill veta om upplagor, inkomster och skatteskulder.
Som sagt, det kan bli lite för mycket. ”Vill du ha din frihet får du ta den” är inte stor litteratur, men den hör utan tvekan till de värdefulla verk som är nödvändiga för att andra ska kunna skriva nya, kanske bättre böcker. Som den första av säkerligen många Lundellbiografier är den klart godkänd.
En starkt bidragande orsak till detta är att Måns Ivarsson gång på gång lyfter näsan ur skivsamlingen och ser en större bild – av Sverige, till exempel, eller medievärlden. Likaså beskriver han med viss finess en helt vanlig alkoholist och dennes väg från tonårsfylla till behandlingshem. Han väjer inte heller för de tyngsta bottennappen, alltifrån katastrofkonserter till famösa påhopp, sexistiska och andra. I den inte särskilt ädla konsten att skämma ut sig på allmän plats har, som bekant, Ulf Lundell få värdiga medtävlare. Och den som suckar och förundras över att han ständigt blir förlåten ska läsa denna bok.
Jag tror att Åsa Beckman är den som träffar huvudet på spiken, då hon i sin recension i DN av ”Frukost på en främmande planet” (2003) skriver: ”Här får man vandra runt i ett ostädat medvetande, inte alltid vackert, vidöppet för angrepp, men – och det kravet är stenhårt – uppriktigt.” Konstigare än så är det kanske inte. Ingen kan som Ulf Lundell på fullaste allvar jämföra sig själv med Neil Young, August Strindberg och Zarah Leander, och än så länge har ingen lyckats blottlägga detta grandiosa utbrytningsförsök bättre än Måns Ivarsson.







