Haruki Murakamis 1Q84 är en värld i sig. Ett parallellt universum där allt är som i den vanliga världen, fast med tunnare väggar mot det mystiska och övernaturliga. Enda sättet att skilja den från verkligheten, som den skamlöst beblandar sig med, är att spana upp mot natthimlen. Där lyser ibland två månar.

Trilogin, vars två första delar idag utkommer på svenska, börjar med att den 30-åriga Tokyobon Aomame sugs in i den där världen på gränsen mellan melankolisk storstadsrealism, saga och fantasy. Hon döper den till 1Q84; en oöversättlig ordlek. I japanska öron låter det som 1984, som är romanhandlingens år med en blinkning till George Orwell: hjärntvätt, övervakning och tragisk kärlek är ingredienser också i denna skruvade historia, som egentligen bara är en barock turnering av två urgamla berättelsemotiv: kampen mellan gott och ont, och A möter B med förhinder.


Aomame är en stenhård Lisbeth Salander. Kampsportsinstruktör och lönnmördare, som på uppdrag av en kvinnojour befriar världen från våldsamma män. Hon lever ensam utan vänner, raggar då och då upp främlingar på krogen, men har aldrig älskat någon annan än den tioårige pojke hon en gång höll i handen på skolgården.

Samtidigt sitter den unge författaren Tengo och skriver på en roman om en värld där två månar lyser på himlen. Berättelsen är inte hans egen. Han har anlitats som spökskrivare för att bearbeta ett manus som skickats in till en tävling av en sfinxaktig tonåring som rymt från en religiös sekt i bergen. Hennes historia vittnar om rituella övergrepp mot barn, ”luftpuppor” och små illvilliga andeväsen som konspirerar för att ta över världen.


Också Tengo lever ett ensamt liv. Han har ett praktiskt arrangemang med en äldre gift kvinna, men har aldrig lyckats glömma – just det – den lilla flicka som en gång tog hans hand på skolgården.

De båda berättelserna löper omlott, tvinnar in och utvecklar sig i varandra, samtidigt som Murakami väver in allt fler fantastiska element i den romantiska brokaden. Jag får känslan att han leker fram sin berättelse. Bilden av en man som kastar sten i en damm dröjer sig kvar, eftersom det är just vad Murakami gör. Han har tillräckligt mycket rutin och tillförsikt för att veta att en bra historia berättar sig själv. Allt man behöver göra är att då och då kasta in ett främmande föremål – en hund som äter spenat, en leviterande jätte, två månar. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och se ringarna sprida sig på vattnet.


Murakami är en effektiv berättare, om än ingen större språkkonstnär. I en metalitterär diskussion talas om vikten av att utförligt och vackert beskriva sådant som aldrig skådats: till exempel två månar på himlen. Det skapar förstås förväntningar på det utlovade trolleritricket. När den andra månen sedan väl dyker upp får vi veta att den är ”en liten sned, grön måne”. Snopet.

De livsvisdomar Murakami gärna strösslar med är som vanligt av allmän sort, som om han suttit och mumsat på en påse lyckokakor. Men det spelar ingen roll. Murakami har många och trogna fans världen över. När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Precis som Harry Potter, tänker jag, och så är det ju, fast för vuxna.


Norstedts har låtit expressöversätta böckerna för att förekomma den engelska utgåvan. Det märks dock inte på Vibeke Emonds översättning, som känns klockren.

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.