Den centrala episoden i Christos Tsiolkas senaste roman utspelas på en familjefest i 2010-talets Australien. En liten pojke provocerar vuxna och ett annat barn. En av släktingarna ingriper, ger pojken en örfil. Romanen handlar till stor del om konsekvenserna. De närvarande familjerna delas i två läger: för och emot örfilen.

Tsiolkas intellektualiserar inte. Han vet att kommentarer inte är litteratur. Han visar läsaren örfilen. Den ”ekade genom kvällsluften och slet itu skymningen”. Hector, barnmisshandlaren Harrys bror, blir exalterad, ljudet av örfilen ”hade sjungit i hela kroppen. Det hade varit elektriskt, brusande, eggande, han hade närapå fått stånd”.

”Örfilen” är inte främst en roman om en örfil och dess konsekvenser utan om förutsättningarna för den. Den misshandlade pojken Hugo, som snart ska fylla fyra, blir fortfarande ammad av sin mor Rosie. Det provocerar Harry. Han ser något obscent och samtidigt erotiskt i att ett så stort barn fortfarande diar sin mor. Han spelar upp scenen för sitt inre, när han kysser sin älskarinnas bröst – och får stånd. Till manligheten hör också begäret att straffa. Han misshandlar sin hustru och tänker i sitt testosteronrus på ett troget, korkat djur. Jag får lust att sammanfatta: detta är en machoroman med masturbatoriska inslag.

Men ”Örfilen” är också en skildring av det infantila samhället. Narcissistiska och infantila föräldrar får narcissistiska och infantila barn. Rosie söker bekräftelse hos sin son på att hon duger. Hon bävar för den dag då hon inte längre får amma Hugo. Machon Harry däremot intalar sig att han duger: han har en kropp som glänser av solkräm och svett och en elegant fru.

”Örfilen” är uppbyggd som en serie kapitel, där de olika romanfigurernas motiv skärskådas. I det sista kapitlet, ”Richie”, hettar det till ordentligt. Richie är en tonårig författare in spe, som tar sig an Hugo och som upptäcker att han är kär i sin kompis Nick.

I denna roman om ambivalens och oförmåga att verkligen älska blir Richie den som ger världen hopp. Efter ett självmordsförsök inser han att sanningen inte alltid går att klä i ord.