Man blir lycklig när ett bokförlag snabbt som ögat och utan tveka låter översätta ett ordkonstverk som ytligt sett inte friar till en bredare publik men som kommer att göra den rätta läsaren tacksam, glad och en verklig upplevelse rikare. Därför är Alba att gratulera till publiceringen av Herta Müllers ”Flackland”, ett sällsynt exempel på vad språk kan åstadkomma när det rör sig i gränslandet mellan barnets magiska värld och det återskapande medvetandet. I Susanne Widén-Swartz har debutanten Herta Müller dessutom fått en översättare som låter urprungsspråket, en sorts tidlös tyska, skina igenom utan att det verkar störande på den svenska språkdräkten.
Hela sjuspalter ägnades den lilla boken ”Niederungen” i Der Spiegel när den utkom i Västtyskland förra året. Språkets till synes enkla men säregna och suggestiva expressionism var naturligtvis en huvudorsak. Men själva ämnet, detta ”flackland” som skildras i Herta Müllers texter, var inte vilken ”Heimat” som helst. Utan en by i det tyska Rumänien, som kallas Banatet, och som nu bebos av en folkspillra på 300 000 själar med påbrå från Sachsen och Schwaben. Som språklig minoritet inom folkrepubliken Rumänien har dessa ”tyskar” viss rätt till egna kulturyttringar även om det är allmänt bekant att den är förföljd och diskriminerad. Allt fler söker utresetillstånd till Västtyskland.
Hur lever en folkspillra på landsbygden i ett system som kollektiviserat jordbruket? Vad betyder traditioner och nationell identitet? Herta Müller ger en kuslig bild av förfall, stillestånd, rigiditet och förtryck. Hon gör det med ett språk som kunde vara den unge Pär Lagerkvists och med en bild som är ett negativ till ”Gäst hos verkligheten”. Det är en bild utan politiska övertoner, impressioner från en barndom på femtiotalet där förtrycket utövas av den egna gruppen. Den sociala kontrollen i byn och familjen är total, kärlekslösheten och ordlösheten stänger in barnet och tränger ut det. Gråt, smekningar, medkänsla med djur och behov av skönhet är förbjudna företeelser. Den trygghet som erbjuds ligger i det repetitiva, i utvägslösheten, som får männen att supa och kvinnorna att välkomna begravningar, då de får tillfällen att låta den uppsamlade smärta rinna över.
Och ändå handlar det inte om att konsumera skräckbilder från en frusen barndom. Utan om den fräschör som författaren utvinner ur de psykiska tillstånd som denna verklighet har alstrat i ett känsligt och fantasibegåvat barn, som själv tvingas binda ihop och ge mening åt den oförklarliga vuxenvärlden. Här blommar nässlorna, och äcklet bär frukt.
