Alltifrån sitt stora genombrott för drygt tjugo år sedan med ”The Sportswriter” (på svenska ”Sportjournalisten”, 1988) har Richard Ford framstått som en av de främsta pretendenterna på författarskap till den Stora Amerikanska Romanen. Dess titelperson hette Frank Bascombe och berättade ”i en känslig och lätt filosoferande stil” om hur hans tillvaro störtar samman, meddelar min litteraturhandbok nog så riktigt. Dessutom iakttog romanen inte bara huvudrollsinnehavaren utan också dennes lilla hemstad Haddam och dess människor med en öm skarpblick, om uttrycket kan få passera.
Efter tio år återkom Frank Bascombe i just det större format många av oss väntat på. ”Independence Day”, som hos oss blev ”Självständighetsdagen” (1996), gav Ford både Pulitzerpriset och PEN/Faulknerpriset, och berättelsen om den före detta journalisten, nu vorden fastighetsmäklare, blev av många recensenter tilldelad den inledningsvis nämnda hederstiteln.
I år får vi åter möta Frank Bascombe - för tredje och sista gången, enligt upphovsmannen som meddelar att han härmed har avslutat en trilogi. Detta sker med den digraste luntan i raden. Den har fått titeln Som landet ligger och utspelas alldeles på tröskeln till det nya århundrade som vi har inträtt i. Frank driver en mäklarfirma tillsammans med en tibetan och har en del av verksamheten förlagd till den gamla hemstaden Haddam som han har varit så förälskad i en gång i världen:
”Den hade den makliga, opersonliga, ordinära trevligheten hos en gammal handelsresande som inte har någon brådska någonvart. Men allt det där är borta. Nu tvingas man antingen ’dinera’ megadyrt eller stå i kö bakom otrevliga mammor i märkesträningskläder som tjafsar om huruvida den romerska cevichen innehåller fisk på listan över hotade arter eller kaffet kanske kommer från ett land på Hot 100-listan över världens förtryckarstater...”
Även den nya staden har emellertid sina goda sidor. Där finns ”förortssextiotalet utvuxet (...) där en gång unga familjer har blivit äldre men skiter i det och där allas tillgångar stiger taxeringsår efter taxeringsår i takt med att deras politiska funderingar driver åt höger (fast det känns som mitten).” Frank är dessutom verksam i ett nätverk av medborgare som kallas sponsorer och som efter ett telefonsamtal rycker ut med hembesök hos människor som har olika sorters problem och ”behöver någon att prata med”, alltså en tolerant och medkännande medmänniska.
Han saknar själv knappast problem: han går på behandling för en prostatatumör, han sörjer sin döde son på ett sätt som fått hans äktenskap att spricka, hans dotter är lesbisk och hans andra fru har just gått tillbaka till sin första man som plötsligt dyker upp efter att ha försvunnit i Vietnamkriget för 30 år sedan. Detta och annat har fått Frank att gråta och grubbla över sina eventuella brister - trots sitt medvetande om att vara ”rätt så andlig” på ett världsligt, trivialt, helylleamerikanskt sätt, och om att ”det är bättre att göra folk glada även om man måste ljuga än att skada dem och göra dem ledsna, och vi bör alla försöka bidra”.
Med den avhoppade hustrun och exfrun har Frank bestående kontakter: ”Våra exfruar ruvar alltid på hemligheter om oss som gör dem oemotståndliga. Tills vi naturligtvis minns vilka vi är och vad vi gjorde och varför vi inte är gifta längre”. För den kvinnosyn som speglas i Fords böcker har han emellanåt blivit kraftigt klandrad hos oss, och det lär han kunna bli även denna gång - hans beskrivning av servitrisen Bernice som Frank ibland promenerar med om kvällarna kan knappast ses som annat än kraftigt manschauvinistisk.
Richard Fords berättarmetod bygger framför allt på att leverera en obeveklig detaljrikedom. Franks bilåkande i mäklarjobbet ger honom rikliga tillfällen att rada upp information om praktiska förhållanden i olika miljöer, och beskrivningen av Franks garderob går en bra bit utöver de ”normala standardkläder” som han påstår sig föredra: ”Jag bär i allmänhet läder- eller kanvasbälten, beroende på årstiden; vita eller ljusa oxfordskjortor eller stickade pullovers i ett antal olika nyanser (...) med seglarskor, loafers eller högskaftade snörskor.” Mäklaraktiviteten skildras med en sakkunskap som får en att misstänka att experthjälp eller ett förlagsanställt forskarlag lurar i bakgrunden, och faktauppräkningarna kan utan tvivel någon gång kännas en aning tröttande. Men eftersom Ford skriver med en sådan rikedom på värme och förståelse om sina människor vore det djupt otacksamt att inte ta emot hans vemodigt humoristiska betraktelser över våra samtidas outrotliga optimism trots alla svikna förhoppningar och motgångar. Frank Bascombe kommer uppenbarligen att leva vidare hos stora skaror av läsare inte bara i sitt hemland.
