Häromdagen fyndade jag en trilobit. Inte en hel, men en tillräckligt stor bit för att man ska kunna se att det verkligen är en trilobit. Fast vilken av de drygt 15 000 arter som vetenskapen hittills lyckats urskilja går inte att avgöra.

En känsla av lycka ilade genom kroppen när jag höll fossilen i handen, ändå kunde jag inte låta bli att tänka på paleontologen ­Michael Bentons teorier i ”When Life Nearly Died: The Greatest Mass Extinction of All Time”. Benton skildrar jordens hittills största katastrof: massutrotningen i slutet på perm. Extrem vulkanisk aktivitet för cirka 251 miljoner år sedan resulterade, enligt författaren, i ofantliga utsläpp av växthusgaser vilka höjde temperaturen med minst sex grader. Konsekvensen blev att inte endast alla trilobiter försvann, utan även bortåt 96 procent av allt övrigt liv på planeten.

Under läsningen av miljöjournalisten Mark Lynas nya bok Sex grader. Vår framtid på en varmare jord, är det svårt att låta bli att tänka på trilobiternas och alla de andras trista öde. Parallellen med perm är förstås missvisande i flera avseenden; kontinenter och havsströmmar och inte minst atmosfärens syrenivå var annorlunda då. Men vad som ändå är skrämmande är förändringstakten. Trots att sammanbrottet under slutet av perm beskrivs som en katastrof, var det en katastrof som tog tusentals år på sig. I dag är tidsperspektivet ett helt annat.

Det värsta scenario som nu skisseras av FN:s klimatforskningspanel talar om en sexgradig ökning av jordens medeltemperatur till år 2100. Skulle den profetian besannas – vilket förutsätter att vi fortsätter med mycket höga utsläpp – väntar slutet på mänsklig kultur och civilisation så som vi känner den i dag.

Mark Lynas nya bok är en logisk fortsättning på hans tidigare ”Oväder”. Om den senare utgjordes av en räcka nedslag på geografiska platser där klimatförändringarna redan är särskilt tydliga, är den pedagogiska poängen i den nya boken att – grad för grad – redogöra för vad som kommer att ske när jorden blir allt varmare.

Någon litterär upplevelse bjuder Lynas inte på, men ingen seriös läsare kommer att lägga ifrån sig boken opåverkad. För det är en obehaglig sanning som ryms mellan pärmarna, och det enda positiva är väl att vi i någon mening bär framtiden i våra egna händer. Lynas spiller den här gången ingen tid på att diskutera den patetiska förnekarfrontens tafatta försök att hindra samhället från att göra vad det borde ha gjort redan för länge sedan. I stället går han rakt på sak och erbjuder ett slags populärvetenskapligt kompendium baserat på tusentals rapporter och forskningsresultat. Genom att ställa samman artiklar från tidskrifter som Geology, Nature, Science, Geophysical Research Letters med flera lyckas Lynas på ett någorlunda begripligt sätt redogöra för vad som i praktiken gömmer sig bakom FN:s klimatpanels tal om temperaturökningar på mellan 1,5 och 6 grader under innevarande sekel. Det är ingen angenäm läsning.

Lynas iver att genomgående grunda sin argumentation på vetenskapliga resultat har gjort honom till en sifferkarl. Han räds inte heller att bryta ner avancerade sannolikhetsberäkningar, tolka komplexa klimatmodelleringar eller göra extrapoleringar utifrån paleoklimatologiska data. Ibland tenderar resonemangen att bli väl kondenserade; diskussioner om termiska toleranströsklar och variationer i kolcykeln är i praktiken mer komplicerade än vad Lynas har tid och plats att redogöra för. Ändå ger författaren genomgående ett mycket sakligt intryck.

Att åtskilliga namn på djur och fåglar är felöversatta och att exempelvis påståendet om att dugongen endast finns längs Stora barriärrevet är randanmärkningar – och hade lätt undvikits om förlaget sett till att fackgranska boken i förväg.

De första gradernas uppvärmning av klotet är någorlunda enkla att prognostisera. Kuststäder och hela kustnationer kan komma att drabbas, och då handlar det inte bara om Venedig eller Alexand­ria, utan om flera av världens mest befolkade platser: New York, London, Bombay och Amsterdam är bara några exempel. Och ökenspridning, försvinnande skogar och växande skaror med klimatflyktingar är problem som vi redan börjar se prov på.

De största utmaningarna för alla klimatmodeller och framtidsprognoser gäller dels hur snabbt de riktigt stora istäckena kommer att reagera på klimatförändringarna, dels om, eller snarare när, plötsliga och ­oförutsägbara språng sker. Lärdomen från perm är att jorden lätt kan bli en högst ogästvänlig plats om naturen drivs ur sin normala rytm. Så om vi inte önskar förena oss med trilobiterna i förtid gäller det att handla. Nu.