Trots att Mavis Gallant har levt och verkat i Frankrike sedan i början av 50-talet omtalas hon alltid som en kanadensisk författare, förmodligen av det enkla skälet att hon har behållit sitt kanadensiska medborgarskap. Hennes författarskap vägrar dock att kännas vid den sortens nationella och geografiska gränsdragningar. Gallants noveller – för hon är i första hand novellförfattare, och en alldeles lysande sådan – rör sig fritt över världskartan och tecknar en tillvaro där exil, främlingskap och rotlöshet utgör villkoren för de ofta vilsna gestalter som befolkar hennes berättelser.
Det här skiljer henne från en annan inflytelserik kanadensisk novellförfattare med vilken hon ofta jämförs, Alice Munro, som nästan utan undantag låter sina berättelser utspelas i Ontario i Kanada. Där Munro är strikt lokal är Gallant global. Men båda skriver företrädesvis långa noveller som likt ett slags komprimerade romaner fångar hela livsöden och världar, och båda besitter de samma slags borrande psykologiska skärpa och djupa människokännedom.
Att det har dröjt ända tills nu innan Mavis Gallant introduceras på svenska är rätt anmärkningsvärt, med tanke på att hon är en av vår tids verkligt stora novellister. Hur kan hon ha förbigåtts i så många decennier?
När bokförlaget Atlas nu ger ut samlingen ”Från det femtonde distriktet”, måste det därför betraktas som en litterär händelse. Originalet utkom redan 1979 och anses vara en av hennes allra bästa. Översättningen gör den också full rättvisa. Ulla Danielsson har krupit in under skinnet på de här novellerna, känt deras skälvande nerver, pickande pulsslag och svallande blod, och har med stor fingerfärdighet sytt en mycket vacker och välsittande svensk kostym åt dem.
Titelnovellen är samlingens kortaste, och tveklöst den mest egendomliga. Den består av ett slags omvända och lätt byråkratiskt klingande spökhistorier, där tre avlidna personer framlägger klagomål hos polisen för att de hemsöks av de levande, som vägrar att lämna dem ifred. Men trots att den både i ton och ämnesval starkt skiljer sig från de övriga novellerna ringar den ändå in något väsentligt i hela samlingen. Här rör sig människorna likt ett slags irrande vålnader genom tillvaron, vare sig det handlar om engelsmän på Rivieran, sent hemkomna tyska krigsfångar eller polska poeter med kärleksbekymmer i Paris. Alla rotar de bakåt i historien medan de söker efter tillhörighet, sammanhang och mening i ett liv som mycket sällan blir som de hade tänkt och hoppats. Alla lever de på ett eller annat sätt i exil, inre eller yttre, självvald eller påtvingad.
Det gäller inte minst det brittiska paret Unwin, som i den inledande novellen driver ett litet tryckeri på den liguriska kusten i Mussolinis Italien. Deras historia berättas ur den tolvåriga hemhjälpens synvinkel, flickan Carmela – också hon i ett slags exil. Men till skillnad från sina arbetsgivare inser hon att hon är tvungen att anpassa sig till det okända och försöka lära sig de märkliga koder som från och med nu ska komma att styra hennes liv. ”Hon skulle vara en tyst iakttagare bland mäktiga och främmande människor. Hon skulle simma omkring som en liten fisk och lära sig att andas under vatten.” Men just som hon lyckats med detta tvingas hon bryta upp igen och skickas hem till en osäker framtid. Lågmält och laddat skildras den engelskspråkiga kolonins liv i byn, deras vardagsbestyr och ekonomiska bekymmer, deras politiska naivitet och småaktiga konflikter – allt medan krigets fasor obönhörligt kryper närmare.
Europas mörka historia kastar sin skugga över flera av novellerna. ”Baum, Gabriel, 1935 – ()” berättar med sorgsen munterhet om hur en judisk man på 60- och 70-talen hankar sig fram som statist i en oändlig räcka filmer och tv-serier om Förintelsen. I ”Respiten” bryter en dödssjuk man upp från efterkrigstidens England för att slippa dö inom den offentligt finansierade sjukvården och i stället få sluta sina dagar på Rivieran, men döden tycks aldrig vilja infinna sig och medan han tålmodigt väntar går hans familj sina egna vägar.
”Den muslimska hustrun” tecknar ett vemodigt porträtt av ett äktenskap mellan två brittiska kusiner som driver ett alltmer förfallet hotell i Frankrike, och i ”Potter” möter vi den tungsinte öststatsmedborgaren Pjotr, som faller handlöst för en gladlynt och obildad kanadensisk kvinna i ett omedvetet och fåfängt hopp om att hennes lycka på något sätt ska smitta av sig på honom.
Mavis Gallant gestalter är komplicerade, djupt mänskliga och sällan rakt igenom sympatiska. Hon kan förefalla obeveklig, nästan grym, i sitt sätt att genomskåda dem och avslöja deras många svagheter. Men hon ömmar samtidigt starkt för dem, och hon får även oss läsare att göra det – och att inse hur lika oss själva de i grunden är. För en stund är vi där hos dem, går vid deras sida, delar deras bekymmer. Och med ens har vår egen värld blivit både lite större och lite rikare.
Noveller är inte kapitel i en roman, har Mavis Gallant skrivit någonstans. Så rätt. Sluka inte de här berättelserna en efter en i ett enda svep. Vila i dem, låt dem verka – och värka – i själen. Det kommer de att göra.
Avslutningsvis kan det dock vara på sin plats med en liten varning: att börja läsa Gallant kan ge upphov till ett livslångt beroende.
