Romaner av Peter Høeg påminner mig litet om mina ansvarslösa inköp av lösgodis. Jag blandar sött, salt och surt, alla färger och sorter och konsistenser. Och se där! En härlig, fullständigt oemotståndlig blandning för snabb konsumtion. Fast den kanske inte är så substantiell.
Nja, nu är jag nog orättvis, eftersom jag är en stor beundrare av Høeg. Men hans postmoderna lekar med till synes alla sorters litteraturgenrer och stilar har givit den danska kritiken huvudbry ända sedan det internationella publikgenombrottet med ”Fröken Smillas känsla för snö” 1992, där det utbröt en hel debatt och författaren hudflängdes å det grövsta för att vara ytlig, publikfriande, fluffig som en croissant och lika tom etcetera.

Annat var tonläget två år tidigare, då han efter utgivningen av ”Berättelser om natten” hälsades som en ny Karen Blixen. Men när ”De kanske lämpade” utkom 1993 var det dags att plocka fram knogjärnen igen. Nu beskylldes Høeg för att vara ohederlig och vilseförande i sina fiktionslekar, där hans eget jag spelar en viktig roll mellan påhitten. För mig luktade det hela jantelag; Høeg hade helt enkelt blivit för populär.
Nu är det tydligen samma visa igen, efter publiceringen av den nya romanen, Den stille pige - kraftigt utskälld av den danska kritiken, beskylld för att vara en rörig postmodern stilsoppa och en predikande spekulation i foträt nyandlighet. Frågan är vad man som svensk läsare, som står vid sidan av de danska, litterära aggressionsmönstren (inget gemyt där, inte) egentligen skall tycka?
Uppriktigt sagt, jag vet inte vad jag skall tycka. Det är en vindlande, svindlande skröna på över 400 sidor, stilistiskt och inte minst tekniskt virtuos där Høeg faktiskt går i land med att knyta ihop alla intriger och de trådar som rullas ut från dem.

Som så många gånger förr kan tankarna gå till amerikanska postmoderna giganter som John Barth och Thomas Pynchon. Liksom hos dem möter vi en värld befolkad av de gåtfullaste och osannolikaste existenser, de mest mystiska sammanträffanden och underligaste konspirationer - helt rätt i Da Vinci-kodstider, ansåg den danska kritiken - och hemliga nätverk. Det är ett hästjobb för läsaren att hålla ihop och isär allt detta. Och ändå, ändå, fast man håller på att stupa på kuppen, går det helt enkelt inte att sluta, ty som när det gäller alla riktiga bladvändare måste vi helt enkelt få veta hur det går.
Egentligen går det inte att referera handlingen och spänningen får ju inte förstöras genom att den som läst säger för mycket. I centrum, om ett sådant gives, står den berömda clownen och allmänna cirkusartisten Kaspar som i sig är en riktig härva. Han saknar sin sedan tio år förlorade älskade, en skön ingenjör, som han dock återser. Han jagas för skattebrott och en enorm skatteskuld, hans far är döende, han har spelat bort sina pengar på poker (även det rätt i tiden), ja, det är bara att fortsätta. Lägg till detta att han har en superhörsel à la Stålmannen och kan avgöra av en människas röst i telefon var denna befinner sig.

Dessutom är Kasper på oklara grunder terapeut åt barn med psykiska problem. Det är så han har kommit i kontakt med ”den tysta flickan” som väl matchar honom eftersom hon är synsk och till exempel kan förutsäga jordbävningar, varav en redan satt Köpenhamn under vatten. Någon, kanske den organiserade brottslighetens slemma ledare Kain (!) vill dra nytta av denna synskhet - och så försvinner hon.
Kaspar beger sig på jakt efter flickan, hjälpt av sin återvunna kärlek och av det kanske mest osannolika persongalleri med groteska figurer som jag mött på många år. Intrigen hoppar, skuttar och sprakar fram åt alla håll och kanter, ömsom är det en deckare, ömsom ett slags parentation över en kapsejsad nutid, ömsom en saga som med viss möda kan föra tankarna till Danmarks nationalsagofarbror HCA. Det är fruktansvärt underhållande, men det är för mycket.

Och det som definitivt är för mycket är att Høeg nu liksom i de två senaste romanerna inte kan låta bli att vika ut sig i oändliga, essäistiska resonemang om filosofi och andlighet. Här måste jag tyvärr ge den danska kritiken rätt. Texten börjar emellanåt att bågna under lättvarianter av livsvisdom och flummigt new age-tugg.
Att Høeg är en sökare av det slaget har således redan tidigare stått klart, att han söker andliga vägar för oss alla ur vår tids ytlighet och tomma konsumerande. Men sådant måste ju i hela fridens namn gestaltas, inte predikas, ty då sjunker romanskutan av sin överbelastning.

Dock, som förhoppningsvis framgått ovan, är jag ännu svag för Høegs prosa och romankonstruktioner. Hur krångliga de än är, så är de häpnadsväckande elegant konstruerade, och lika elegant är stilen - eller stilarna - som glider fram över himlen som lätta sommarmoln.
Så till skillnad från mina danska kolleger vill jag uppmana läsarna: läs Peter Høegs ”Den stille pige”, om ej på danska så när den svenska översättningen anländer våren 2007. Ett litterärt verk behöver ju inte vara fullkomligt för att vara njutbart.