21 år gammal var Lotta Olsson när hon debuterade med en samling sonetter, ”Skuggor och speglingar”. Vad som ingav respekt den gången var inte bara det verstekniska handlaget utan även att en så ung kvinna kunde skriva så knivskarpt om att vara underkastad mannens sexualiserande blick och om att plågas av ödet att som kvinna alltför ofta vara den som älskar för mycket.
Versvirtuosen Lotta Olsson har sedan dess visat jambfötterna som dagsversmakare och som barnboksförfattare. Det dröjde nio år innan Lotta Olsson för andra gången selade sin pegas i fullt seriöst uppsåt. År 2003 gav hon ut något så ovanligt som en sonettkrans, ”Den mörka stigen”. I denna sonettkrans nyttjar Lotta Olsson myten om Orfeus och Eurydike som ram, dock inte med lika stor djupverkan som hon i sin debutbok använder myten om Persefone – hon som levde halva året uppe i dagsljus och andra halvan i underjordens mörker, som maka till dödsguden Hades.
Nu har ytterligare nio år gått och Lotta Olsson ger ut sin tredje diktsamling för vuxna läsare. Denna gång har hon inte skrivit sonetter utan konstfullt flätade terziner som på snabba och dansanta rader faktiskt berättar en hel livshistoria.
Dikten heter ”Himmel i hav” och anknyter till debutboken från 1994. Åter är det Persefones öde som poeten speglar sig i. Det är till Persefone Lotta Olsson riktar sina terziner. Det händer att gudinnan svarar i små prosalyriskt utformade repliker, vägledande, nästan som en psykoterapeut.
Poeten sjunger ut med sin egen saga. Den börjar i den paradisiska barndomen, som är idel lycka och lek. Flickan badar och sprallar, utan att blygas för sin kropp. Hon går i ridskola och älskar de hästar hon får rida.
Sedan kommer syndafallet. Flickan blir en ung kvinna och drabbas av sitt kön, sugs in i förälskelser som både ”förlöste och förödde”. Man anar ett par längre kärleksförhållanden, stormiga och starka, men redan från början liksom laddade med katastrof. En kniv blänker till i ett kök.
I sin ungdom ambulerar poeten mellan mörker och ljus, som Persefone. Hon kastas mellan maniskt och depressivt. Liksom i debutboken tematiseras anorexi och masochistiska tankemönster.
Enda trösten är förmågan att göra dikt av plågorna. Det är oron som driver poesins kvarn. Men så kommer plötsligt något som förvandlar allt. Den unga kvinnan blir mor och därigenom del av en kreativitet som är mer genomgripande än diktens. Hennes upplevelse av den egna kroppen förändras. Hon är inte längre i första hand ett objekt för mannens begär. Hennes kropp blir ett skapande subjekt:
Ett barn som föds. Och kraften det ska tvinga
sig ut ur moderns kropp med när det sker.
Den kropp hon förr försökte att förringa,
förtränga och förneka. Inte mer.
Nu bär den själv. Och hon. All tyngd ger vika.
Nu upphör hon att ta emot: hon ger.
”Himmel och hav” är en enda formellt och episkt sammanhållen terzinslinga. Den gestaltar barndomens oskuldsfulla stadium, därefter den unga kvinnans vånda som formbar lekboll för ofullgångna förälskelser och slutligen lyckan att bli mor. Här finns både mörker och ljus, ända till slutet, men dikten formar sig ändå till en moderskapets höga visa:
Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma.
Och världen verkar likafullt bestå,
Fast ingenting blir någonsin detsamma.
Allt ändras. Men är likadant ändå.
Det föds ett barn, en mor. Och marken sviktar.
För alltid vi. För alltid mor och två.
För alltid. Det befriar och förpliktar,
Och kräver moderns ödmjukhet och mod.
Ett dödsförakt. Precis som när man diktar.
I sitt rimsmide är Lotta Olsson stolt otidsenlig. Det är hon också i sin beskrivning av vad det innebär att vara kvinna och av hur befriande det är att bli mor och att kunna ge sitt bidrag till den stora stafetten mellan generationerna. Är hon djupt konservativ eller djupt naturlig? Det får vi läsare fundera på.
