”En roman för århundradet”, är en vanlig beteckning på Thomas Manns väldiga genombrottsroman Buddenbrooks från 1901. Det är också titeln på den permanenta utställning i just Buddenbrookhaus i Lübeck (Heinrich-und-Thomas-Mann-Zentrum) som erbjuder besökaren en veritabel lustvandring i verkets tillblivelseprocess, från privat rudiment till offentligt mästerbygge beundrat av en hel värld.
Den bombastiska rubriceringen kan i förstone verka väl förmäten för en verklighetsbaserad och högborgerlig släktkrönika om en Lübeckfamiljs gradvisa förfall, beaktat det faktum att Mann kom att skriva åtminstone två ytterligare romaner som med betydligt lägre odds skulle kunna göra anspråk på titeln Århundradets roman. Men man skall heller inte underskatta den monumentala släktsagans litterära lyskraft och dess framstående roll som brobyggare mellan den stora episka 1800-talsromanens psykologiska realism och modernismens mer raffinerade berättartekniska grepp.
Till syvende och sist handlar dock ”Buddenbrooks” relativt varaktiga popularitet nog helt enkelt om författarens utsökta förmåga att med en oförliknelig stilistisk elegans förena det knivskarpt åskådliggjorda personporträttet med den lika oemotstånd- liga karikatyren. Det är mellan dessa båda poler som gnistan tänds, som litteratur blir liv, som verket blir verklighet.
Om det finns skäl att beklaga sig över de svenska förlagens bristande intresse för den tyska litteraturen (och det gör det!), får man åtminstone i dag svar på tal, då den sjätte (!) svenska översättarversionen av ”Buddenbrooks” nu föreligger i Ulrika Wallenströms färska språkdräkt.
Redan 1904 kom Walborg Hedbergs första svenska översättning, följd av Alfred Wingrens 1929 (Nobelprisåret), Hedbergs originalöversättning reviderad av Irma Nordvang 1952, Curt Munthes översättning från 1957 och 1975 kom återigen Hedbergs version den här gången reviderad av Nils Holmberg.
Ingen tvivlar väl längre på att
den kanoniserade familjeromanen är stor litteratur och ett oumbärligt inslag i den tyska och västerländska litteraturhistorien, lika litet som någon ställer sig skeptisk i fråga om Wallenströms status som en av våra abslout främsta översättare från tyskan. Att man ett par gånger under seklets lopp känt sig föranlåten att granska och omarbeta förefintliga översättningar är ju inte heller så märkligt i sig, men vid en genombläddring av såväl Wingrens som Holmbergs reviderade tolkningar (de utgåvor jag själv haft möjlighet att jämföra med), märker man snabbt att dessa över lag ännu är fullt gångbara, begripliga och rentav njutbara i sin språkliga plasticitet.
Hur har man då motiverat ännu en översättning av den stora familjeromanen? Ja, det har man nu uttryckligen inte gjort i den tråkigt nog okommenterade nya utgåvan, men genom att ta del av den textkritiska tyska editionen från 2002 (den så kallade Große kommentierte Frankfurter Ausgabe), som ligger till grund för Wallenströms översättning och som utgår
från Manns originaltext från 1901, står det klart att det här handlar om en icke oansenlig mängd passager och korrigeringar som skiljer denna version från de tidigare. Det handlar då inte bara om moderniserade ordval och små idiomatiska justeringar; att man 1929 ”snöt”, 1975 ”putsade” och 2005 ”snoppade ett ljus” hör ju till språkets naturliga benägenhet att med tiden omformulera ordens innebörder och konnotationer.
Men Wallenström har här alltså haft tillgång till den nya auktoriserade versionen (som i sin tur grundar sig på Manns ursprungliga handskrift), vilket de facto inneburit att hela bisatser och fullständiga utläggningar nu plötsligt dykt upp ur gömmorna, vilket i studiesyfte förstås är ytterst angeläget.
Det betyder bland annat också att Wallenström, med sin redan väldokumenterade känsla för språkliga nyanser, på ett effektivare sätt kunnat betona Manns sublimt ironiska bruk av arkaiserande uttryck när så har behövts. Så har hon, tydligare än i de tidigare översättningarna, alltså funnit de
svenska motsvarigheterna till de slags föråldrade uttryckssätt som i romanen just syftar på den språkliga och sociala diskrepansen mellan den gamla och nya samhällsordningen.
Det handlar förstås inte om något så revolutionerande som en ny läsning av verket; konsulinnan Buddenbrook klirrar fortfarande med sitt guldarmband, Sesemi Weichbrodt är lika puckelryggig nu som tidigare, och Thomas Buddenbrook läser samma Zola som han alltid gjort.
Men skall vi nu bevara den klassisk-moderna litteraturens mest centrala verk, bör vi förstås ha tillgång till de textversioner som den färskaste forskningen förädlat. Att ett svenskt förlag över huvud taget har tänkt i de banorna är oerhört glädjande, och är som hedervärd kulturgärning helt i paritet med Wallenströms översättarbedrift.
