Minns någon den där snusk- och skvallerboken om en viss kung och hans följe som kom för en tid sedan? Inte? Kunde väl tro det. Nej, för att minnas kungliga eskapader behövs nog saftigare bitar än några antydda, oskyldiga kvinnohistorier. Så den som vill ha de riktigt saftiga bitarna kan med fördel gå till Herman Lindqvists suveränt underhållande ”Ludvig XIV. Solkungen”, där otroheterna är legio och det rullas minst sagt flitigt i sänghalmen. Och Lindqvist, den ack så flitige, har väl snart avverkat hela den franska historien.
Något nytt har han väl inte att bjuda på, poängen ligger snarare i det flytande sättet att berätta. Inte heller är Lindqvist någon mentalitetshistoriker som söker förklaringar till beteenden och ritualer. Den borne journalisten söker den goda storyn. Gott så.
Detta är således berättelsen om ”Solkungen”, han med det magnifika hovet i Versailles, han som föddes 1638, blev kung vid fyra års ålder, och enväldig kom att styra Frankrike i 72 år. Frankrike blev under hans styre den ledande stormakten i Europa, men slöseri och vanstyre kom att få solen att dala, fram mot revolutionen, medan solen steg upp allt mer över öriket i väst.
Det är en för en modern läsare helt absurd historia, egentligen helt osannolik. Man undrar mentalitetshistoriskt hur dessa människor kände och tänkte, vilka deras inre drivkrafter var. Och alla dessa älskarinnor, och alla dessa barn, varav många dog i späd ålder! Ludvig hade en hel hoper av både de förra och de senare, varav de utomäktenskapliga placerades hos en guvernant, madame de Maintenon. I mogen ålder blev hon kungens älskarinna, så småningom hans hustru efter drottningens död. Hon blev aldrig själv drottning, men fick ett betydande inflytande över den politik som kungen helst skötte själv, låt vara med hjälp av en del rådgivare, som den lysande men arme finansministern Colbert, som hade att ständigt försöka sanera statsfinanserna i ett land där den rika adeln var skattebefriad medan pålagorna låg på de arma böndernas ryggar.
Kungen levde i total offentlighet, vaknade, steg upp, bad, åt, gick på toaletten, klädde sig, åt (rätt efter rätt), gick till sängs etcetera inför publik. När kungliga personer avled skars kroppen likaledes upp inför publik. Kungen hade storartad aptit, även om han tidigt förlorade alla tänder. Att han inte kunde tugga ledde till fistlar i rektum, vilka fick skäras bort utan bedövning. Man kan bara föreställa sig smärtan. Då skall vi komma ihåg att ”läkarvetenskapen” på den tiden tog fler människoliv än den räddade, med sina lavemang och åderlåtningar och allsköns humbugpreparat. I en annan biografi har jag läst att ”läkarna” tidigt drog ut kungens tänder, eftersom man trodde att alla sjukdomar var lokaliserade dit. Jag vet inte vilken version som är den rätta. Dessutom blev han tidigt skallig, vilket gladde perukmakarna och inspirerade till ett internationellt mode.
Ludvig var en maktpolitiker och maktmänniska ut i fingerspetsarna och visste att spela ut andra makthavare mot varandra i den surrande bikupa av intriger och avundsjuka som hette Versailles. Han var uppenbarligen mycket kompetent som maktspelare och militär befälhavare. Han samlade tidens framstående kulturpersonligheter omkring sig, och när det gällde kulturen var det onekligen ”Det stora seklet”. Hovet var lysande, men det luktade bokstavligen skit i rummen och från människornas kroppar. Allt tycktes vara spel och förställning, en förkonstling som vi i dag har svårt att föreställa oss.
När man läser en bok som denna inställer sig den ena frågan efter den andra. Hur reagerade man känslomässigt över alla dessa tidigt döda barn, hur hanterade man den sorg som ändå måste ha funnits (Ludvig till exempel, efterträddes av sin sonsonson). Vad dolde sig bakom de pudrade maskerna? Bevarade brevsamlingar ger inga svar. Maskerna följde med in i minsta privata skrymsle, om det nu fanns något som var privat.
Och apropå alla dessa barn som tycks ha fötts stup i ett. När avlades de egentligen? I vår tid kämpar många par med diverse behandlingar för att få åtminstone ett barn. Vadan denna osannolika fertilitet? Finns det någon vetenskaplig förklaring eller teori?
En strålande sol sken över kung Ludvigs epok, men den sken sannerligen inte på alla. Syndafloden skulle komma, och den gamla regimen sköljas bort under revolutionen. I slutet av Ludvigs levnad hade upplysningsidéerna redan börjat att få fotfäste, En ny tid och nya ideal randades.
Men se, det är en annan historia.
