Ljud är makt. Makt är ljud. Om Anders Mildners bok har en tes är det denna.

För några hundra år sedan var kyrkklockornas uppfordrande klanger de starkaste ljud som människor kunde skapa. Industrialismens pustande, stånkande ljudmiljö var ett resultat av de mäktigas maskiner, och främst var det underklassens öron som utsattes. Arbetarna stod vid maskinerna och ljuden trängde igenom de tunna träväggarna i husen runtomkring.

Idag har vi alla makten att reproducera starka ljud. Och vi utnyttjar den. Ljudet av ostörd natur har blivit sällsynt, ljudnivåerna högre. Men fortfarande är det de fattiga som tvingas leva med bullret vid motorleder och flygplatser. Anders Mildner är tydlig med att makten över ljuden är en bortglömd klassfråga. Människor som utsätts för buller sover och äter sämre. Skolbarn i bullriga miljöer får inlärningsproblem. I butiker och på arbetsplatser används ljuddesign för att påverka våra beteenden.

Boken är till största delen ett elegant kondensat av annan litteratur, välmatad med öronöppnande fakta och anekdoter. Här och var blir det väl överskådligt och flyktigt, i några passager direkt spekulativt. Men det är en bok som väcker nyfikenhet och övertygar om att ljuden förtjänar att tas på större allvar i samhällsdebatten. Trots att oljud är det som plågar invånare i världens stora städer mer än något annat (59 procent av invånarna i Paris upplever oljudet som det största problemet i sin vardag) är det inga politiker som talar om ljudproblemen på samma sätt som luftföroreningar, inkomstklyftor eller vinster i välfärden.

Även om Anders Mildner tar till uttryck som ”ljudimperialismen” är det ingen rasande uppgörelse. Klassperspektivet löper som en röd tråd genom texten, men tonen är nykter och Mildners nyfikenhet på hur ljuden påverkar människor är smittsam. Det är en bedrift att skriva en saklig, underhållande text om en i grunden så dyster utveckling. Boken handlar trots allt om en modern värld så full av oljud att vi tvingats stänga av delar av vår naturliga ljudkänslighet för att inte bli galna. En värld där vi flyr in i våra egna ljudbubblor (även kallade mp3-spelare) och blir hörselskadade på kuppen. En värld där barn drabbas av kronisk heshet för att de måste låta så högt för att höras – och där vår lösning på problemet är att utrusta dem med artificiella röstförstärkare.

Anders Mildner jonglerar skickligt med de dystra forskningsrönen. Men att göra lättsmält läsning av ett så faktaintensivt ämne kräver förstås sina förenklingar. I sin iver att skylla dagens ljudproblem på en accelererande kommersialisering av vårt samhälle ignorerar han andra ljudkällor som manipulerar och terroriserar oss i global skala. Det är ju inte bara industrialister, jetsettare och försäljare som plågar våra öron här i världen. Även något så försvarslöst som en bebis har två högpotenta instrument för maktutövning: det bedårande jollret och det hjärtskärande, hjärnskärrande skriket.