Två decennier romantiseras mer än andra i dagens Sverige, 1950-talet och 1970-talet. Men de romantiseras i olika kretsar. Socialistiska romantiker som ville välta systemet över ända för 30 år sedan idylliserar 1970-talet, den stora dumhetens decennium: ett årtionde av överbudspolitik, galopperande budgetunderskott och diktatursvärmeri, en tid som nu framställs som ett de gyllene visionernas och den sociala omsorgens paradis.
1950-talet romantiseras i andra kretsar. Som de politiska nostalgikerna blickar dessa bakåt mot ett förlorat paradis. Men 50-talsromantikerna blickar också utåt. Ty deras fetischerade decennium är inte det svenska 1950-talet (polioepidemien, trångboddheten, den långsamma omvandlingen till ett modernitetens brukssamhälle), utan det amerikanska, eller drömbilden av det anglo-amerikanska ungdomssamhället, en dröm som nu vuxit långt in i medelåldern men paradoxalt nog hålls vid liv av entusiaster som inte ens var födda då.

Om dessa skriver Josefin Ekman i boken Rockabilly, med underrubriken ”En bok om de sista romantikerna”. Titeln syftar både på musikstilen rockabilly, alltså en countryimpregnerad, primitivare förlaga till den rhythm & blues-baserade rock”n”rollen, och på rockabilly som livsstil.
Rockabillyn växer från musikstil till livsstil när entusiasterna väver in sin favoritmusik i ett livssammanhang, där det även gäller att köra rätt bil, ha rätt frisyr och rätt kläder. För de mest pincipfasta entusiasterna, som 38-årige Jonas Nord, handlar det också om att utforma hela sitt liv som en negation till det moderna livet. I sitt hus på den västgötska landsbygden har han inga saker som tillverkats efter 1959, bortsett från en 70-talsstereo och en oanvänd dvd-spelare i ”moderna rummet”. Men även det rummet skall renoveras och de otidsenliga moderniteterna döljas i 50-talsskåp.
Jag gillar också Jonas Nords istadighet, när han varje månad förnedras av banktjänstemännen som helst inte vill ta emot hans betalningar över disken.
Internetbank? Betalning över telefon? Men Jonas har inte ens en knapptelefon, och han blir en representant för motståndsrörelsen mot bankernas it-tyranni, en rörelse som frodas på den brittiska landsbygden men som i det auktoritära Sverige är chanslös.
De samtidsinriktade kapitlen i Josefin Ekmans bok är mycket bra. De domineras av intervjuer med musiker (svenskarna är världsledande på traditionell rockabilly) och entusiaster. Alla är renläriga.
När det gäller musiken betonas den nebulösa autenticiteten (ståbas och gitarr, helst också trumlöst och ljudförstärkning genom en centralt placerad mikrofon). Diskussionen gäller huruvida Elvis spelade in rockabilly de första månaderna på RCA, eller om endast inspelningarna på Sun kan kallas rockabilly.

För egen del begriper jag inte att det behöver diskuteras; bolagsbytet innebar också ett stilbyte. När det gäller klädseln som stilmarkör är det viktigt för dagens rockabillies att markera rågång mot raggarna. ”Swedish trash”, kallar en kvinna i Las Vegas dem.
Och varför stoppa ner flanellskjortan ”i röva”, undrar en västsvensk entusiast.
Nej, de sanna fantasterna lägger ner oerhörd omsorg och en hel del pengar på att hitta de rätta kläderna (tillverkade under guldåldern), vintagebilar och att få till sin frisyr. En frisör i Los Angeles, specialiserad på 50-talsfrisyrer, berättar dock hur chockade hennes kvinnliga kunder blir när hon talar om för dem att stilförebilderna höll volmarna vid liv genom att inte tvätta håret.

Den moralistiskt sinnade läsaren kan möjligen undra vad som driver fantasterna. Själv fascineras jag av hängivenheten och en romantik som aldrig tvingar sig på andra. Handen på hjärtat: hur många läsare har ens sett en svensk rockabilly? Och alla känner till Torsbys store son Sven-Göran Eriksson, men hur många vet att det finns 17 rockabillyband i Torsby (13 086 invånare i kommunen, drygt 4 000 i centralorten)? Som gammal skivsamlare inser jag också sanningshalten i Janne Svenssons - enligt många världens ledande rockabillytraditionalist -
ord om sin unika skivsamling:
”Jo, jag vill ju helt klart ha ordning på skivorna, det känns viktigt. Det är möjligt att det är ett manligt beteende. Jag har inte spekulerat så mycket i det, men det kan nog stämma. Jag känner ju inte många tjejer som samlar på originalsinglar.”

Ett sådant svar antyder också kvinnans position i rockabillykulturen. Den kritiske skulle kunna tjata om kuttersmycken. De kvinnliga entusiaster som Josefin Ekman talar med är nöjda med sina livsval. Och den enda svenska rockabillyartisten som kan försörja sig på musiken är sångerskan Eva Eastwood, för en bredare publik sannolikt mest känd för framträdandet i Allsång på Skansen i somras.

Josefin Ekman skriver fascinerande om rockabillyentusiasterna. Hon har svårare att bringa reda i de musikhistoriska sammanhangen. Hon kompilerar från brittiska och amerikanska källor, och osäkerheten tar sig skiftande uttryck. Artister som Tommy Steele och den store Johnny Burnette får sina efternamn stympade. Jerry Lee Lewis syster Linda Gail
Lewis kallas ”den amerikanska artisten Linda Gail”.
Josefin Ekman tycks tro att rockabilly var den första korsbefruktningen av anglo- och afrikansk-amerikanska musiktraditioner, och hon utnämner Bill Haley till rock”n”rollens fader. Fast ”Rock around the clock” var varken först eller särskilt mycket rock”n”roll. Å andra sidan kallar hon Chuck Berrys ”Roll over Beethoven” en ”rockabillyklassiker”. Då undrar jag om vi lever i samma universum. Jag undrar också hur ”de sydstatsdominerade musikerna” såg ut.