Det är svårt att överskatta vikten och behovet av att emellanåt lämna de intellektuella, moraliska och vetenskapliga dispyterna om andra världskriget, och i stället lyssna på vittnesskildringarna som nedskrivits medan historien rasat omkring dem. Att dessa som regel är befriade från allt ideologiskt gods som de bevittnade händelserna småningom och ofelbart kommer att belastas med, hör till deras uppenbara fördelar, och den omedelbara betraktelsen ”i nuet” är i det avseendet en svårslagen källa till förståelse av och inlevelse i ”de verkliga händelsernas” tumult.
Så kan man förklara den fortlöpande framgången med Anne Franks dagböcker, och så förhåller det sig med den anonyma kvinna i Berlin som från 20 april till 22 juni 1945 förde dagbok om ryssarnas intåg i Tredje rikets huvudstad.
Det senare tidsdokumentet, En kvinna i Berlin, översattes på 50-talet till en mängd språk (på svenska utkom boken första gången 1955), men presenteras nu i en ny utgåva i Dorothee Sporrongs översättning.
Den 20 april 1945: ”Midnatt. Ingen ström. På bjälken ovanför mig osar fotogenlampan. Utanför ett dovt brummande, det tilltar. Trasvurmen träder i funktion. Var och en lindar tygstycket som man hållit i beredskap över näsa och mun. Ett spöklikt turkiskt harem, ett galleri av halvt beslöjade dödsmasker. Det är bara ögonen som lever.”
Så avslutar den anonyma berlinskan sin första dagboksanteckning för i dag 60 år sedan. Röda arméns vodkastinkande våldtäktsmän härjar på gatorna, några kvarter därifrån firar Hitler sin sista födelsedag i bunkern och har tio dagar kvar att leva.

Den 30-åriga kvinnans hem är förstört, och hon har nu tagit sin tillflykt till ett hyreshus där hon tillsammans med de övriga gästerna ligger och trycker i källarens skyddsrum, men låter sig senare ”inackorderas” i en änkas våning en trappa upp i huset. Det är en bildad kvinna som här haft sinnesnärvaro nog att mitt i krigets kaos fatta pennan.
Av diskretionsskäl har förvisso alla egennamn och alltför upplysande detaljer ändrats, men vi får veta att hon själv tills alldeles nyligen arbetat på ett av Berlins många bokförlag, att hon som ung varit en flitig Europaresenär och att hon bland annat behärskar det ryska språket. Men hennes vanliga irritation över det tyska folkets vulgära massattityder har nu i skyddsrummens panik förbytts i kluvenheten mellan ”den högmodiga isolering” som annars kännetecknar hennes privatliv och ett behov av att vara som alla andra, ”tillhöra folket, genomlida historien”.

Så varvar hon vardagliga små iakttagelser (som hur det känns att med livet som insats bege sig ut på gatorna för att hämta en dagsranson vatten, mjöl eller kött) med filosofiska funderingar och skildringar av olika människotyper i hennes närhet.
Men dagbokens traumatiska huvudtema är de ryska soldaternas upprepade våldtäkter på merparten av Berlins kvinnor och flickor, och hur dessa mentalt hanterade (eller inte hanterade) situationen.
Gång efter annan visar dagboksförfattarinnan, mitt i skräcken och förnedringen, dock prov på sitt djärva och rådiga handlande. Mycket tack vare sina språkkunskaper lyckas hon dels avleda soldaternas uppmärksamhet från andra kvinnliga offer, dels i görligaste mån skona sig själv genom ”att skilja de värsta från de uthärdliga” och ”indela skocken systematiskt”. Genom att med sin kvinnliga list (och skönhet, får man förmoda) bjuda ut sig till högre officerare med åtminstone ett visst mått av kultiverat uppträdande, lyckas hon hålla de värsta sällarna borta.
Dagboken utgör så en katalog av extrema val i extrema situationer där all social och moralisk ordning är satt ur spel. Det är en tillvaro som tvingar henne och alla andra som skymtar förbi i anteckningarna till en normalisering av de våldsamma livsbetingelserna, där hon påfallande ofta lägger ut texten kring livets små glädjeämnen, allt för att inte gå under.
Särskilt iögonfallande är inslagen av vad vi i dag kallar Stockholmssyndromet, ty de ryska soldaterna kom
inte bara med lystna blickar, utan också med mat och paradoxalt nog skydd mot ännu värre faror.

Vad som särskilt slår en vid läsningen är dagbokens godmodiga ton och närmast totala brist på hatfyllda känslor. Det tycks tvärtom som om den anonyma kvinnan stoiskt betraktar alla oförrätter mot henne som utslag av ett slags rättvisa, och hon gör det med en till synes fullkomligt omotiverad, eller åtminstone malplacerad, livskraft som förbryllar. En avgjort fascinerande berättelse av en fascinerande kvinna, men ingen av dem troligen särskilt representativ för Berlins kvinnliga befolkning 1945.
Efter fredsslutet, när ryssarna försvunnit från kvarteren och det mödosamma återuppbyggandet av Berlin redan är igång, vågar hon sig på några trevande funderingar runt en möjlig, om än fortfarande overklig, framtid:

Det är endast i en liten krets som jag kan verka och vara en god vän. Resten är en väntan på slutet. Ändå lockar livets mörka och förunderliga äventyr. Jag stannar nog kvar, om inte annat så av nyfikenhet, och eftersom det gläder mig att andas och känna mina friska lemmar.