Att låta historiska personer ”själva” berätta i jagform är något av det vanskligaste en författare kan ägna sig åt. Ty hur kommer man i den dokumentär-fiktiva formen åt en människas ”sanna” jag, hennes verkliga inre? Läsaren förväntar sig förmodligen alltid just verklighet, men i själva verket förblir allas våra inre kammare tillslutna. En människa är alltid en gåta - ”en annan människas smärta kan du aldrig förstå” skrev Gunnar Ekelöf i sin sista dikt. Fiktionen förblir, således. Men det finns onekligen romaner där historiska personer själva talar så att de framstår som levande röster ur det förflutna - tag till exempel Marguerite Yourcenars ”Hadrianus minnen” eller Robert Graves ”Jag, Claudius”. Och nu är det vår gamle kontroversielle krigarkung Karl XII:s tur att föra ordet. Det gör han minsann med råge i Ernst Brunners Carolus Rex. Karl XII, hans liv i sanning återberättat - på 807 mastiga sidor.

Bilden av Karl XII har skiftat kraftigt under århundradena. Strindberg ansåg att han var en demon som förödde landet medan kollegan von Heidenstam idealiserade honom. Historiker som Fryxell och Grimberg intog diamentralt motsatta positioner - skurk respektive hjälte. Till vänster var man emot, till höger för. Ibland under årens lopp har kung Karl varit mer eller mindre bortglömd, en renässans började väl 1868 med avtäckandet av statyn i Kungsträdgården i Stockholm. Ett politiskt projekt har han alltid varit, ett slagträ också bland seriösa historiker och det har inte alltid varit lätt att avgöra var ideologin slutat och vetenskapen tagit vid. Politiska och militära intressen har försökt att utnyttja myten Karl XII. Senast och mest bisarrt var det för något årtionde sedan, då svenska rasister ville slå mynt av myten.
I dag är bilden av kungen mer nyanserad och bland populärhistoriker - som Herman Lindqvist - är han just riktigt populär och alls ingen krigisk och bestialisk galning. Historikerna försöker förstå de sammanhang där han tvingades att verka.
Så inte Ernst Brunner. Han följer Karl XII från vaggan till (vall)graven med en för honom typisk frenesi och grundlighet, där den sista kulan sätter punkt - avfyrad av vem? Det hela är enormt väldokumenterat, ibland ser man inte skogen för alla träd. Det tycks inte finnas en detalj som undgått Brunner, och hur han i hela fridens namn har lyckats, som det synes, gå i igenom hela den enorma litteraturen övergår nästan mitt förstånd. Det är sannerligen en arbetsinsats utan motstycke i modern svensk litteratur.
Karl XII berättar alltså själv i kronologisk ordning och fram träder bilden av en manisk, megaloman krigare. Inga offer är för stora för att genomföra det ena vansinniga fälttåget efter det andra och på hemmaplan svälter folket ihjäl (fast det bör påpekas att svältkatastrofer inträffade även under icke krigstid).

De historiska fakta som Brunner öser in i stora mått är sedan länge kända, dock här samlade i en mäktig totalitet. Brunner låter kungen berätta på ett lätt arkaiserat språk som skall låta ana tiden, och med ålderdomliga och typiska utländska ord inskjutna - som alla andra furstepersoner berövades Karl sin barndom och vid sex år ansågs han vuxen. Men en gedigen utbildning fick han, inte minst i främmande språk. Och när det gäller språk är Brunners sätt att skriv arkaiserande svenska mästerligt.
Brunner bygger effektivt upp bilden av en massmördare och psykopat. Till råga på allt asexuell. Den pr-sinnade författaren har ju i pressen utsett Karl till en svensk variant av Pol Pot, Stalin och Hitler. Och därmed är vi inne på det som jag betraktar som ohistoriskt i denna förvisso imponerande satsning.
Brunner vägrar att gå med på det av moderna historiker oomstridda faktum att Karl ärvde kriget av sin far, att det stora Nordiska kriget var ett resultat av förenade makters angrepp på Sverige, att kungen således tvingades att föra ett försvarskrig. Att han senare själv gick till angrepp var en följd av detta, under parollen anfall är bästa försvar.
Brunner står emellertid bergfast vid sin övertygelse om krigshetsaren vilket ibland får mig att undra över helheten, över den fullständiga tolkningen. Ingen vanlig romanläsare kan ju kontrollera allting i detta enorma stoff och man sätter bockar i kanten och undrar: vad är sanning?
Tag detta med asexualiteten. Varför gifte han sig inte? Var han ointresserad av kvinnor? Knappast. Själv skrev han att han skulle gifta sig, men inte så länge kriget pågick. Eftersom han var enväldig arvskung visste han fuller väl att dynastin stod på spel.

Det är också absurt att jämföra med ovannämnda moderna folkmördare. Karl XII:s krigföring var ohyggligt brutal, men det var också hans motståndares och någon ambition att utrota hela folk hade han sannerligen inte.
I en fin uppsats riktad till utlandet i Karolinska förbundets nyss utkomna årsbok sammanfattar Åsa Karlsson utomordentligt väl den kritik som jag vill rikta mot Brunners tolkning: ”Man kan dock fråga sig hur mycket vi som lever några hundra år senare kan förstå en person som Karl XII. För att förstå honom måste man i första hand förstå de roller som enväldig kung och fältherre han sattes att spela. Under tidigmodern tid var det viktigt och hedervärt att spela sin roll väl. Att vara spontan och visa sitt ”rätta jag” var inte något som hyllades under den här tiden. Det gör det svårt för sentida betraktare att lära känna kungens personlighet. I de källor som står oss till buds möter vi olika bilder som i olika hög grad speglar det intryck som Karl XII önskade ge på sin omgivning.”

Så kan man alltså också se det. Brunner vill gärna krossa myter - men är de flesta inte redan krossade? Visst vet vi redan att Karl formade propagandabilden av sig själv med den enkla uniformen och det peruklösa huvudet, eller att han inte nöjde sig med en macka och en bira till middag. Eller att hovet i Stockholm, från vilket ju Karl försvann 18 år gammal för att aldrig återvända, var lika slösaktigt som alla andra.
Men detta är ett skönlitterärt verk och som sådant är det ofta imponerande med scener av formidabel konkretion. Och ändå: gåtan Karl XII löses inte och den väldiga totaliteten gör att vi trots allt inte kommer honom nära.